Omgivningens erkännande

I tider som nu, där förskolans pedagogiska uppdrag fokuseras allt mer på det enskilda barnets språkutveckling, matematiska förståelse och tekniska kunnande, finns en tendens att diskussionen om barns sociala samspel och samlärande kommer i skymundan. Dokumentationen av barns kunskaper, färdigheter och intressen fokuserar i stort sett på det enskilda barnets kompetenser och i undantagsfall på vad barnen åstadkommer tillsammans. Barns kamratrelationer lämnas i flera avseenden till barnen själva, till exempel under deras vuxenfria aktiviteter inom- och utomhus.

Under drygt ettårs tid har jag studerat socialt samspel och kamratrelationer mellan barn i åldern ett till tre år på två förskoleavdelningar som kännetecknas av social och kulturell mångfald bland barn, föräldrar och personal. Sammanfattningsvis kan sägas att barnens sociala samvaro på dessa två förskoleavdelningar kännetecknades av lek, skratt, delad glädje, nyfikenhet, kroppskontakt, retsamhet, konflikter, gråt och försoning. Barnen var i ständig rörelse från en aktivitet till en annan och det pågick ett ömsesidigt samspel mellan barnen där de inspirerade och lät sig inspireras av sina jämngamla kamrater. Ett par månader efter inskolningen började flertalet av ettåringarna, oberoende av sociokulturell bakgrund, visa tydligt att de föredrog att hålla sig nära vissa barn och dra sig undan andra. Barnens preferenser ändrades inte i någon större utsträckning under deras första år på avdelningen utan relationerna förstärktes mellan de barn som drogs till varandra redan som ettåringar. En ömsesidig vänskapsrelation dem emellan etablerades under detta första år och visade sig i deras tydliga önskemål om att dela tid, rum, upplevelse och erfarenhet med varandra. Något av det första som de barn, som hade en given kompis, gjorde när de kom på morgonen var att leta upp sin bästis och söka kontakt genom att hålla sig fysiskt nära eller ingå i direkt samspel med denne. Maktrelationerna och styrkemätningar mellan dessa vänner varierade över tid och tog sig olika uttryck i skilda situationer. Redan vid två års ålder fanns en tydlig könsuppdelning i barnens kamratrelationer. Barnen delade rum med varandra men flickorna drog sig till andra flickor och pojkarna till andra pojkar i olika lekprojekt som kunde pågå i flera dagar.

Även om barnen visade trygghet i sina relationer till kamraterna var deras samspel inte enbart smärtfria och glädjefyllda stunder med skratt och positiv förväntan, utan ofta uppstod det konflikter dem emellan som utmanade deras vänskap. Frekvensen och intensiteten i barnens konflikter varierade. De yngsta barnen på avdelningen kommunicerade med varandra mestadels med fysisk kontakt, kroppsspråk, känslomässiga uttryck, ansiktsuttryck, ljud och gester. Konflikterna mellan dessa förspråkliga barn handlade mest om rätten till saker och platser och visade sig i oönskad fysisk kontakt såsom att putta eller dra i varandra. Konflikterna bland de äldre barnen uppstod huvudsakligen under deras vuxenfria lekstunder och handlade om uteslutning från lek, innehåll i och utformning av gemensamma lekar samt rätten till saker. Barnen använde olika strategier för att lösa sina konflikter, såsom att diskutera sig fram till en lösning, handgripligen lösa konflikter som uppstod kring saker eller plats, tillkalla en personal för stöd eller ge efter och gå därifrån.

I bokenYoung Children’s Close Relationships visar Judy Dunn att barns konflikter och retsamhet i flera avseenden kan ses som positiva för deras utveckling av social förståelse. Dunn menar att konflikter kan skapa möjligheter för barnen att gemensamt omformulera sociala regler. I konfliktsituationer kan barnen, samtidigt som de lär sig att argumentera för sin sak, lära sig att lyssna på och ta till sig andras synpunkter, menar hon.

Även om flertalet av de äldre barnen på avdelningarna upprättade en ömsesidig kamratrelation till en eller flera kompisar fanns det två barn på den ena av avdelningarna som efter drygt ett år i förskolan inte hade en given lekkamrat eller given plats i kamraternas pågående lekprojekt. Barnen, som här kallas Kim och Nike, var mellan ett och ett halvt och två och ett halvt år gamla under den tid jag vistades på deras avdelning. Jag studerade särskilt om deras ensamhet kunde ses som självvald eller påtvingad. Det rådde ingen tvekan om att deras ensamhet kunde tolkas som påtvingad eftersom de upprepade gånger sökte delaktighet i de andra barnens gemenskap. De avvisades dock mer eller mindre systematiskt med olika strategier så som verbal uteslutning eller ignorering. Jag kunde också se att Kim och Nike, i slutet av sitt första år på förskolan, visade tecken på att ha gett upp kampen om en plats i gemenskapen. De sökte inte varandras sällskap utan ställde sig vid sidan om de andras lek och tittade på eller gick för sig själva och aktiverade sig i egna individuella projekt. Till skillnad från de barn som ingick i en vänskapsrelation saknade Kim och Nike möjligheten att dela glädje, framgångar och besvikelser med jämngamla kompisar. De berövades möjligheten att känna socialt stöd och trygghet i kamratliga relationer.

Axel Honneth,en tysk moralfilosof, beskriver in sin bok Erkännande att människan är beroende av andras erkännande för egen utveckling och växande. Utgångspunkten i hans tankemodell är att människan upprättar relationer till andra individer utifrån egna avsikter, känslor och behov samt omgivningens förväntningar och önskemål om sociala relationer och gemenskap. Att barn får möjlighet till att etablera relationer till andra individer, barn och vuxna, utifrån dessa perspektiv, antas vara en viktig förutsättning för deras utveckling av en positiv självkänsla eller självrelation. Eftersom relationer förutsätts ha olika mening och innehåll tros de också ha olika inverkan på vuxna och barn. Om ett barn ska kunna utveckla en positiv relation till sig självt måste det, enligt Honneth, uppleva ett flerdimensionellt erkännande; av de egna fysiska behoven och önskningarna, som moraliskt pålitlig individ samt för sina kunskaper och förmågor. Att barn erfar att deras fysiska behov och önskningar erkänns och blir tillgodosedda i form av känslomässigt stöd, kärlek och omsorg anses leda till att de utvecklar ett positivt självförtroende. Erkännande av ett barn som en moraliskt tillräknelig individ, som både ger och får moralisk respekt, antas leda till ökad självaktning och självrespekt. När barn upplever att deras kunskaper och förmågor uppskattas av andra i förskolan och tillmäts ett värde för gruppen bedöms det leda till ökad känsla av egenvärde.

Motsatsen till erkännande kallar Honneth för moralisk överträdelse eller kränkning. Han menar att den uppstår när individen upplever undanhållet eller förvägrat erkännande. En moralisk kränkning antas kunna leda till negativa uppfattningar om det egna värdet eftersom individens egen självbild och självkänsla inte bekräftas. Honneth menar att ”varje moralisk kränkning utgör en akt av personlig skadegörelse, emedan den förstör en väsentlig förutsättning för den individuella handlingsförmågan”. Moralisk överträdelse eller orättvisa anses, liksom erkännande, vara relaterad till individens grundläggande uppfattning om egna fysiska behov och önskningar, om sig själv som moraliskt pålitlig individ samt om sina kunskaper och förmågor. Individer som känner förödmjukelse eller brist på respekt för sina kunskaper och förmågor kan uppleva att de inte får något erkännande för sina färdigheter. Det får till följd att deras känsla av att vara socialt betydelsefulla för gemenskapen tar skada.

Min utgångspunkt är att barn, även ett- och tvååringar, förstår eller strävar efter att förstå, när de själva eller deras förehavanden är erkända av omgivningen och på samma sätt kan de känna moralisk kränkning när de som individer, eller deras förehavanden, inte får omgivningens erkännande. Mot den bakgrunden finns det anledning att diskutera om Kim och Nike är berövade ett erkännande och utsätts för moralisk kränkning enligt Honneths tankar. Ja, jag vill mena att så är fallet för dessa två barn eftersom de upprepade gånger under en längre tid förvägrades erkännande av sina behov och kunskaper av kamraterna. Det i sin tur har lett till minskat självförtroende och självrespekt som visar sig i att barnen drar sig undan, eller har gett upp, medverkan i de sociala projekten bland kamraterna på förskolan.

Kim och Nike är två barn som här får symbolisera den grupp barn som känner utanförskap i förskolan. I min studie Barns kamratrelationer i förskolan beskrivs förskolebarns sociala relationsmönster och personalens uppfattningar om barnens sociala färdigheter. Studiens resultat visar att flertalet barn i undersökningen känner tillhörighet och samhörighet med sina kamrater och att tre fjärdedelar av barnen ingår i ömsesidiga vänskapsrelationer, samtidigt som omkring elva procent av barnen inte väljs som någons vän. Detta innebär att vart nionde barn inte ges tillhörighet i kamratgruppen. Därför har förskolan ett stort ansvar att skapa en miljö för alla barns inkludering och en aktiv del i gemenskapen.