I förra numret av Pedagogiska magasinet (nr 3/12) skrev Per Acke Orstadius ett öppet brev till läraren Helena von Schantz. Här kommer hennes svar.
Per Acke, tack för att du läst och tagit dig tid att kommentera intervjun med mig. Det är sant att jag tycker att det är roligt när olika åsikter möts. Inte bara roligt, utan friskt och konstruktivt. Men då krävs det att åsikterna verkligen möts. Att båda parter är villiga att lyssna, ompröva och ändra uppfattning – en slags grundläggande respekt och tilltro till den andras goda intentioner. En orsak till att man i Sverige undviker politiska diskussioner är, tror jag, blockpolitiken och blocktraditionen. En tradition som nästan gjort ett krig av politiken. En tradition som gör halva befolkningen till vinnare och den andra halvan till förlorare. Är den andra fienden och målet att krossa honom är det inte någon större mening med att vare sig lyssna eller diskutera. I stället markerar man med varje uttalande sin egen flocktillhörighet och sitt avståndstagande från den motsatta flocken.
För mig som kommer från Finland är blocktraditionen främmande, och ingenstans är skillnaden så tydlig som när det gäller skolan. I Finland finns det ingen hätskhet i skoldebatten. Alla är överens om att skolan behöver vara likvärdig, hålla hög kvalitet och att resultaten behöver följas upp. Hur kommer det sig att skolan har blivit ett sådant politiskt slagfält i Sverige? Ett slagfält där inte bara halva befolkningen turas om att vara förlorare utan där barnen är de främsta offren?
Jag tror att det beror på två saker. Dels på bristen av systematisk resultatuppföljning och utvärdering av reformer, dels på avsaknaden av en levande och respektfull politisk dialog. Vet man inte så noga vad eleverna lär sig, vad betygen står för, hur det ser ut med trivsel, trygghet och likvärdighet och vad genomförda reformer faktiskt fick för effekt – om man inget säkert vet – ja då är man ju fri att tycka litet vad som helst.
De flesta politiska frågor är dessutom komplicerade och de bästa besluten ofta kompromisser. Om man inte diskuterar från olika utgångspunkter och lyssnar på varandra, om halva befolkningen alltid ska räcka långfinger åt den andra halvan blir politiken en enda lång dikeskörning. Det enda som växlar är vilken sida av
vägen man hamnar på och hur mycket vatten, gyttja och sly det finns där man gör nästa magplask.
Per Acke, du skriver att vi har ett särskilt ansvar för de svagaste i samhället. Där är vi överens, du och jag. Men när det gäller hur det ansvaret ska hanteras tror jag att våra åsikter går isär. Jag har
i skolan sett en omhändertagande kultur där den som bedöms som svag görs till ett passivt offer, en kultur som cementerar offerrollen och är inriktad på att göra rollen dräglig, inte tillfällig. Den andra vägen är att ge redskap, ha höga förväntningar, ställa höga krav. Där är målet att bekämpa offerrollen, att få svaghet att över-gå i styrka och egenmakt.
Jag tror att frihet kopplat till ansvar och konsekvenser ger de bästa förutsättningarna för ett lyckligt, meningsfullt och produktivt liv för individen och för ett gott och framgångsrikt samhälle. Men diken finns det på båda sidor av vägen. Därför är det så viktigt med dialog, kompromisser, utvärdering och uppföljning. På det sättet blir visserligen ingen vinnare. Men det tycker jag är ett billigt pris. För där det finns vinnare finns det också alltid förlorare.
Helena von Schantz är utvecklingsledare och språklärare vid Djäkneparksskolan i Norrköping