Vad är kunskap och vart är den på väg? Det är frågor idéhistorikern Sven-Eric Liedman sökt svar på länge. Nu är han aktuell med ”Hets! En bok om skolan” - en arg uppgörelse med byråkratin i utbildningsvärlden. Men Liedman själv kallar sig både munter och hoppfull när han tar emot hemma i Masthugget.
Sven-Eric Liedman, 72, är fortfarande klädd i morgonens gym-kläder när han springer ner i tvättstugan. I ärlighetens namn hade han helt glömt att han skulle bli intervjuad idag.
– Men sitt ner för all del i vardagsrummet så länge, uppmanar han.
Här i den stora lägenheten i Masthuggets Göteborg har han levt med sin fru Eva-Maria de senaste 30 åren och skrivit sina prisbelönta humanistiska böcker. Förr bodde hans tre barn här också.
– Nu är det bara vi två och gamle katten, Angus, han är faktiskt äldre än jag, 75 om man räknar kattår, berättar Sven-Eric Liedman.
Det går att räkna till elva bokhyllor i vardagsrummet. Överallt ligger bok- och tidningstravar. På bordet pennor och korsord, ett bokmärke som barnbarnet Arvid ett och ett halvt knycklat ihop. Där syns romanen Främling på tåg av Jenny Diski, Glamour - a history av Stephen Gundle och orange lilla Kritik der Warenästhetik. Vid fönstret blommar en vit kalla som Angus inte får äta av. På fönsterkarmen trängs gamla foton på familjen. Under tjock-tv:n några rader med film: Icestorm, Riket II, Smultronstället, Darling och dokumentären Drömsamhällen. Drömmen om ett bättre samhälle är en drivkraft för Sven-Eric Liedman, säger han när han satt sig i sin fåtölj med katten på karmen. Han hoppas på en bättre värld och blir ledsen över eländet han ser omkring sig. Men gråter det gör han inte.
– Jag tillhör den generationen män som lärde sig av med att gråta i tonåren.
Prästsonen från Vittskövle församling utanför Kristianstad fick tidigt höra att han måste utbilda sig. Fadern var den enda bland sina syskon som fått läsa vidare och påminde alltid sönerna att de hade det väl förspänt. När Sven-Eric Liedman var tio år fick han börja åka rälsbussen till Kristianstads läroverk. Men han gillade inte lärarna och blev kvarsittare ett år.
– Jag skolkade och satt på caféer istället.
En vinter när han var 14 år blev familjen insnöad i sitt provisoriska hus på Linderödsåsen och han kunde inte gå i skolan alls. Han såg då ett tillfälle att få byta skola.
– Jag sa att jag ville läsa på egen hand på Hermods istället och från att jag fick det var jag själv ansvarig för mina studier.
Med det egna valet kom studiemotivationen.
Sven-Eric Liedman tog studenten 1956 och läste litteraturhistoria på Lunds universitet. Han tog även kurser i teoretisk filosofi, genetik, latin och realmatte och skaffade sig snabbt en fil. kand. När han blev osams med litteraturprofessorn riktade han sig mot filosofin istället där han kom bra överens med läraren Gunnar Aspelin.
Liedman skrev kulturartiklar och ville gärna doktorera i 1800-talets tyska filosofi. Men filosofihistoria var på väg att utplånas som ämne i Lund och Gunnar Aspelin skulle pensioneras. Han blev tipsad om ämnet idé- och lärdomshistoria i Göteborg dit han flyttade. År 1966 disputerade han för gamla doktorsgraden i snygg frack och stärkkrage. Men det fanns ingen docenttjänst att söka. Istället blev han headhuntad som biträdande kulturchef för Sydsvenskan. Det förvånade honom eftersom tidningen var så högerinriktad. Men han blev bara kvar i två år under det revolutionära sextiotalet.
– Jag slutade år 1968. Det hade blivit för stora konflikter.
Sven-Eric Liedman fick ett vikariat som docent i idé- och lärdomshistoria på Lunds universitet och därefter ett på Göteborgs universitet. Där träffade han sin nuvarande fru Eva-Maria som han har ett barn med. 1979 blev han till slut professor vid universitetet, där han jobbade kvar ända till pensioneringen 2006. Eva-Maria blev gymnasiebibliotekarie och är idag lärare på Högskolan i Borås. Kärleken till henne är inte något som enkelt kan beskrivas i ord.
– Hon är hon bara. Vi har varit gifta i trettiosex år.
De två lever ett liv på resande fot. Eva-Maria pendlar till Borås och själv är Sven-Eric Liedman ofta i Stockholm. Som författare gör han många föreläsningar. Men när han är hemma, som idag, följer han en väl inrutad rutin. På förmiddagarna svarar han på mail, läser och skriver.
– Jag har fått hundratals mail om den nya boken, framförallt från gymnasielärare. Jag försöker svara personligt på alla. Men det tar tid.
Han har också två nya bokidéer på gång.
– En som ska handla om tid – samtid, livstid... och en biografi om Marx.
Efter lunch tar han varje dag en promenad i Slottskogen och går sen till affären för middagshandling.
– Jag lagar oftast mat. Vi försöker turas om med det mesta, en städar vått, en torrt. En lagar mat, en diskar. Fast jag är mer förtjust i att laga mat.
Sven-Eric Liedman tycker inte att han jobbat för mycket i sitt liv men säger att det han uppskattar mest idag är att vara med familjen, prata med sin fru över ett glas vin och träffa barn och barnbarn.
– Det viktigaste i livet är kärlek och solidaritet.
Solidaritet är inget mossigt ord för Liedman, som skrivit en hel bok om begreppet. Han har betraktat sig som intellektuell vänster eller marxist i 50 år men aldrig identifierat sig med något parti.
– Jag har alltid stuckit ut hakan. Men jag har blivit mindre kontroversiell med åren, säger han.
När han blir intervjuad om sin nya bok ”Hets! En bok om skolan ” får han ofta frågan om han tycker boken borde läsas av utbildningsministern?
– Den ska inte ses som entydigt politisk. Jag nämner Aristoteles fler gånger än Jan Björklund. Det är en debattbok men den har många andra dimensioner. Jag gillar att problematisera kunskap, vilket jag gjort förut i ”Ett oändligt äventyr”. Jag beskriver snarare internationella utbildningstrender som Björklund hakat på.
Kontentan av hans breda bok om skolan är att utbildning idag går ut på att sälja ett varumärke. Syftet är att få in pengar genom många studerande och utbilda nyttiga entreprenörer till medborgare som är anpassade till arbetsmarknadens växlande krav. Sven-Eric Liedman diskuterar ”pseudokvantiteter” - att man slår samman en rad kvantitativa mått till ett kvalitativt omdöme om till exempel hur bra ett lärosäte, ett ämne eller en elev är. Fenomenet ser han även när samhället beräknar kvalitet inom vård och polis.
– Statistik över saker var för sig är utmärkt men när man slår samman den till en poängsumma som ska fördela resurser blir det löjligt. Man måste göra studiebesök när man ska värdera skolor och lärosäten, man måste låta de som arbetar med lärande, utbildning och forskning berätta och själva fatta beslut om sin verksamhet. De är experterna. Självklart ska det finnas en engagerad kritik av lärosätena, en kollegial vaksamhet. Jag menar inte att man ska släppa allt vind för våg.
Liedman är imponerad av amerikanska statliga universitet som Berkley i San Francisco där man delar ansvaret mellan ekonomi och undervisning på samma sätt som en teater ofta har en vd och en konstnärlig ledare. Skolor och högskolor i Europa tycker han styrs allt mer av politiker och tjänstemän som vill ha siffror på allt, siffror som ska visa något som inte går att jämföra på ett enkelt sätt. Detta kostar också tid och pengar.
– Ju mer bråttom man har, ju mer blanketter man har att fylla i, desto mer pressad blir undervisningen.
Han målar upp en bild av ett samhälle där skatter alltmer slukas upp i oändliga utvärderingar som inte visar något av relevans och som stjäl tid från kärnverksamhetens uppdrag.
– Det blir en bysantinsk byråkrati. Jag har inget emot tjänstemännen men de ska hålla sig till det ekonomiska och inte organisera undervisning eller forskning. Det ska vara skilda världar.
Han slår också ett slag för adjunkternas uppgift på högskolorna.
– De är oerhört viktiga. Att lära ut är på många sätt en svårare konst än att forska. Man ska starta en kunskapsprocess hos andra och förmedla det kritiska tänkandet. Men det anses ändå av många som finare, bättre och skönare att forska än att undervisa. De som forskar mår nog bra av att undervisa för att få struktur på sitt ämne och formulera sig, tror han.
Han tycker människor inte vågar sticka ut hakan lika mycket idag.
– De är så rädda att förlora jobbet och är beroende av sina arbetsgivares goda vilja. Det behövs fler uppkäftiga personer i ett litet universitetsland som Sverige.
Själv gick han till attack mot historikern Erik Lönnroth, ”den store gurun” inom humaniorapå 70-talet.
– Det var kanske lättare på den tiden att vara frispråkig då jag som professor i princip var omöjlig att avskeda, även om jag inte tycker det var en bra ordning.
Högskolan tycker han ska styras i en balans mellan olika maktintressen. Staten ska inte hålla näringslivet i handen.
– Staten ska värna frihet och mångfald i utbildningarna. Alla talar pliktskyldigt om humaniora och kultur men ingen politiker har förstått värdet det har i vårt samhälle, säger han.
Liedman skriver kritiskt om Bolognaprocessens krav på jämförbarhet och anställningsbarhet.
– Den stöper alla i samma form. Visst är det viktigt att man ska få arbete efter studierna. Men det är inte realistiskt att göra alla utbildningar lika och totalt nischade efter marknaden som hinner ändras på fyra år.
Han tycker överutbildning är ett förfärligt ord och värjer sig mot idéerna att man ska slussa ut studenter i arbetslivet fortare.
– Det är bra att blanda olika kurser, i humaniora och naturvetenskap till exempel, det betyder inte att man blir en överliggare.
Han tror på ett livslångt lärande och månar om att unga som inte är redo för högre utbildning ska få en andra chans senare i livet.
- Jag vet själv hur det var att ha ett turbulent tonårsliv. Man måste ha möjlighet att pröva, välja om, utbilda sig sent och omskola sig genom livet. Med det inte sagt att man ska kunna bli läkare vid 50.
När det gäller den nya lärarutbildningen tycker han det gått för fort.
– Tio år efter den förra reformen hade man börjat fasa ut problemen med den. Men nu blir det en helt ny process som kom helt plötsligt. Det stora problemet är inte utbildningen utan att så få söker den, att läraryrket har för låg status.
Han tror legitimation kan vara bra för att höja statusen. Men det fattas ändå något svåråtkomligt. Det är för mycket kontroll av lärarna, för lite tillit, säger han. Byråkratin riskerar att ta död på arbetsglädjen.
Sven-Eric Liedman slår med ”Hets!” ett slag för bildning, humaniora och det kritiska tänkandet hos elever och studenter – de ifrågasättande dialoger som gör att samhället och kulturen utvecklas. Den som lär sig måste få tid att inte bara ta in fakta utan också att mogna, ifrågasätta, uppleva och diskutera kunskap och omvandla den till bildning.
– Den kritiska sansen är viktigare än någonsin när så mycket information finns tillgänglig på detta fantastiska internet med så mycket subjektivitet och reklam. Stoffträngseln gör att det blir svårare att hinna lära ut ifrågasättandet: Varför tror vi detta? Även de mest knäsatta sanningar måste kunna kullkastas.