Pia peppar i plugget

Entusiastisk. Målmedveten.Energ­isk. Det behövs ingen längre stund för att fånga Pia Thoressons karaktärsdrag när vi bänkar oss i det lilla arbetsrummet i Mariedalsskolan i Timrå.

Fönstret vetter ut mot de styrande i kommunhuset och skvallrar om att vi befinner oss i Timrås mest centrala skola. Vägg i vägg ligger den lilla gymnast­iksalen. Bokhyllor och bord är fyllda av pappers­högar som vittnar om hennes engagemang och nationellt har Pia Thoresson blivit känd för en satsning på friskare ungdom.

Diplomerad coach blev hon höstterminen 2010 efter en tremånader sutbildning inom ramen för ett EU-projekt som skolförvaltningen i Timrå genomförde i syfte att kompetenshöja lärarkåren.

– Nu lyssnar jag mer än jag gjorde tidigare och jag är mer lyhörd för vad som kan passa varje enskild elev. Tidigare var jag mycket av en ”doer” och det har varit nyttigt att delvis ändra förhållningssätt i jobbet, tycker Pia Thoresson. Fast det krävdes lite övertalning för att få henne till skolbänken.

– Första reaktionen när jag blev tillfrågad om att gå utbildningen var ungefär; inte mer utbildning, det här är ingenting för mig. Det kändes som att jag gått alla utbildningar och kurser. Både i jobbet med först studier till fritidspedagog och sedan till idrottslärare och även inom idrottsrörelsen där jag har en bakgrund som bordtennisspelare och nu är aktiv som ledare.

– Nu i efterhand känner jag mig nästan lite divig över att jag hade den inställningen och inser att man aldrig kan påstå att man utbildat sig färdigt, säger Pia Thoresson med ett leende.

Möjligen var det avgörande att Bosön-kände Lars Sjödin, som utbildat en mängd idrottare inom coachning, psykologi och ledarskap, höll i kursen. Det gjorde den mer verklighetsanknuten och inte lika abstrakt som vid en första anblick. Kursdeltagarna träffades vid nio tillfällen och inslaget av egna studier var stort. Pia Thoresson fick bland annat pröva att coacha en professionell ishockeytränare.

– Det var en ny upplevelse att försöka vara ett stöd för en person som var så utsatt i jobbet. Jag har lovat att inte säga namnet på tränaren i frågan, men han var väldigt stressad och vi gick långa samtalspromenader på stigarna nära ishockeyarenan.

– Jag coachade även en elev, en lärarkollega och en väninna som drev eget företag. Det var nyttigt att pröva ett annat perspektiv som lärare – att främst finnas där för att lyssna och inte styra så mycket.

I coachmanualen finns en form av 80/20-regel. Högst 20 procent av samtalstiden ska styras av den som coachar. Det handlar mycket om att lyssna och att finnas som ett stöd för den som blir coachad att finna lösningar.

– Som coach ska jag inte styra på så sätt att jag ger råd, men däremot försöka skapa en röd tråd i samtalet, en ”bottom line”. Det ska vara enkelt och man bearbetar en fråga i taget. Jag är medveten om att det kan låta lite flummigt, men det är faktiskt ett ganska praktiskt sätt att försöka utforska ett problem i grunden och hitta en lösning.

Känns det lite som ett terapeutiskt samtal?

– Nja, kanske på så sätt att man verkligen lyssnar och att samtalstekniken är relativt lika. Däremot, och det gick vi igenom väldigt noga under utbildningen, måste vi coacher ha en tydlig gräns för när det börjar bli ett terapeutiskt arbete. Där saknar vi kunskaper och ska självfallet låta kurator, skolsyster eller motsvarande ta över.

Samtidigt tycker inte Pia Thoresson att hon som pedagog kan bortse från hur psykosociala faktorer påverkar skolresultaten.

– Det är viktigt att pedagoger kan förstå hur eleven känner sig och erbjuda en så bra undervisning som möjligt för varje elev utifrån det. Särskilt på en högstadieskola som den skola som jag jobbar vid med elever i en ålder där det händer väldigt mycket socialt och emotionellt.

Du kallade dig själv en ”doer” – har det varit en omställning att ha ett mer lyssnande förhållningssätt till eleverna?

– Ja, det måste jag säga. Det var bitvis ganska tufft att ändra arbetssätt. Lars Sjödin som höll i utbildningen fick jobba hårt med mig för att få mig att förstå vikten av att bli mer lyssnande.

Tidigare hade Pia Thoresson lättare att bli irriterad när elever inte levde upp till förväntningarna. Hur kan en fotbollsspelande tjej plötsligt tycka att lektionen i idrott och hälsa är det värsta som finns? Ska det vara så svårt att ens få med sig gympakläderna hemifrån?

– Jag har mer förståelse och tålamod nu för att det är en signal om att någonting är fel och att man behöver arbeta problemorienterat. Idrott och hälsa är ett väldigt speciellt ämne när det gäller att ha elever som känner sig motiverade och presterar. Många älskar det och så finns det alltid några som hatar det.

– En elev som kanske trivs bra med idrott och hälsa i en lugn klass kan vantrivas i en klass där det är stojigt eller där eleverna är väldigt tävlingsinriktade. Det är så komplext och det finns tyvärr inte samma möjligheter heller som i andra ämnen att dela upp eleverna i mindre grupper.

Pia Thoresson har därför prioriterat coachning av idrott och hälsa-elever som legat i riskzonen för att få underkänt betyg. Hon ser det som ett bra verktyg för att nå bättre måluppfyllelse.

– Ja, jag är väldigt nöjd med hur det har fungerat hittills. Men det gäller att man ger det ordentligt med tid och det är inte alltid den tiden finns.

Ett effektivt coachsamtal bör vara 30–40 minuter långt och det krävs kontinuitet, gärna att man träffas ett tiotal gånger. Har du den tiden?

– Vänd på det: Om samtalen kan göra skillnad för att få godkänt betyg får man ta sig den tiden.

Hur ser ett vanligt samtal ut?

– Det är ganska strikt reglerat med lite socialt prat följt av en återkoppling om vad som hänt sedan sist och hur man kan gå vidare. Jag försöker också ge någon form av hemläxa där eleven kan reflektera över hur saker och ting kan förbättras.

Moa Byström och Johanna Jokioja är två elever som coachats av Pia Thoresson. De var lite tveksamma i början, men har sett det som en fördel att även kunna stödja varandra.

– Det som känns jobb­igt med idrott och hälsa är att min grupp kan vara ganska högljudd. Man vet aldrig hur en lektion blir. Ibland går det bra och ibland känns det bara jobbigt, säger Moa Byström.

Johanna Jokioja nickar instämmande och tillägger:

– Det kanske inte låter så roligt, men man får försöka ta en skolvecka i taget och ha målet att delta ord­entligt på lektionerna. Man tänker ungefär så här: gympa, det är två gånger i veckan, jag behöver inte tycka att det är roligt men två gånger ska jag klara av. Kanske inte ett så positivt sätt att tänka, men prakt­iskt.

Båda går nu i nian och Pia Thoresson tycker de är bra exempel på gruppdynamikens betydelse för skolresultatet.

– I en annan grupp tror jag att Moa och Johanna klarat sig riktigt bra, men nu har de hamnat i en grupp som är ganska stojig och en annan med tävlingsinriktade elever. Det är ju inte deras fel.

Moa Byström:

– Jag har själv idrottat på fritiden, men i skolan känns det annorlunda. Det är lite svårt att förklara. Men det har varit bra att ha Johanna att bolla tankar med, att förstå att fler har liknande känslor kring gympalektionerna.

I en förlängning hoppas Pia Thoresson få nedsatt arbetstid för att ännu mer ägna sig åt coachning som ett sätt att klara måluppfyllelse. Hon tycker att det borde ligga i Timrå kommuns intresse då man satt fokus på just detta och på att skapa en förståelseinriktad skola i enlighet med läroplanens intentioner.

– Jag har presenterat mina tankar för skolförvaltningen och väntar nu på besked. Jag är ganska resultatinriktad i mitt sätt att arbete och skulle gärna ta mig an ett tydligt uppdrag från kommunen.

– Lite som mitt arbete med Friskare ungdom. Jag jobbar 25 procent med en friskvårdssatsning för ungdomar i hela kommunen där elever skriver kontrakt mot droger och ges utökad tid för att idrotta på skoltid. Det har gett positiva effekter och ministrar har varit här för att titta på hur vi jobbar.