I går när jag läste Förskolans tema-nummer om matematik, så blev jag förundrad.
För när det gäller matematik på förskolenivå, så kan jag inte tänka mig att vi är sämst, snarare bland de bästa. Vi pedagoger tänker matematik i allt vi gör med barnen, redan från ett års ålder. Vi sjunger matematik, vi dansar matematik och vi leker matematik. Vi använder oss av matematik i naturen och så vidare.
Men varför ser det ut som det gör när våra barn blir tonåringar? Varför ser resultaten ut som de gör? Vad har hänt på vägen, har inte förskolepedagogiken gett resultat? Är allt vårt jobb med matematik inom förskolan, helt förgäves då? Eller är det skolan som är boven?
Kanske skulle skolan ta efter förskolans pedagogik en bra bit upp i mellanstadiet. Låt barnen leka matematik. Låt dem bli nyfikna och vilja undersöka vad matematik egentligen är.
Inom förskolan finns det väldigt många kunniga och kompetenta pedagoger som verkligen brinner för det de kan. Detta smittar av sig på barnen. Men vad händer när de slutar förskolan, och de börjar i skolan? Varför är det så många förstaklassare som tycker skolan är tråkig? När man går i ettan, tvåan och trean ska skolan upplevas som rolig och spännande! Inte tråkig. Försvinner lusten att lära, redan i första klass? I så fall måste det hända något, för att våra barn och ungdomar ska få tillbaka glädjen att vilja lära. Och det är upp till varje pedagog att göra undervisningen rolig och intressant. Kanske ta efter förskolans pedagogik lite mer… ut i skogen och räkna, mät och väg. Låt barnen få undersöka och upptäcka själva, istället för att räkna sida upp och sida ner i en mattebok.
Det blir trist i längden.