Röster höjs för att förstatliga skolan. Det skulle höja kvaliteten och öka likvärdigheten. Men har man glömt vilka tokigheter en auktoritär statlig skolmyndighet kan hitta på, undrar Rolf Ekelund.
När folkskolan instiftades år 1842 var det varje sockens ansvar att sköta skolan. Det var då en självklarhet att varken staten eller kyrkan skulle styra skolan. I Post- och Inrikes tidningar av den 20 juni 1849 kan man läsa om det ”allmänna svenska lärarmötet” samma år. Till mötet infann sig närmare 300 lärare, rektorer och akademiker. Mötet hade bland annat till uppgift att besvara ett antal på förhand formulerade frågor. En inledande fråga gällde folkskolans huvudmannaskap. Frågan och mötets svar, enligt tidningen: ”Då Svenska folkskoleväsendets ändamål är att dana det uppvexande slägtet till kristlige och duglige samhällsmedlemmar, kan eller bör dess emancipation från kyrka eller stat ifrågasättas? – Besvarades, utan diskussion, med Nej!”
År 1919 infördes en rikstäckande läroplan för folkskolan men huvudmannaskapet stannade på sockennivå fram till år 1930 då ansvaret fördes över till kommunerna. Efter andra världskriget reformerades skolan i rask takt och staten tog ledningen. Grundskolan infördes och realskolan togs bort. Reformarbetet genomfördes i slutskedet under parollen ”En skola för alla”. Grundskolan förstatligades egentligen aldrig men staten blev genom sina skolmyndigheter, bland annat Skolöverstyrelsen, den part som hade det helt avgörande inflytandet över skolan.
År 1991 avskaffades den statliga överhögheten. De styrande statliga instanserna (Skolöverstyrelsen med flera) togs bort och kommunerna återfick huvudansvaret för grundskolan. Denna process brukar benämnas skolans kommunalisering.
Många tycks ha glömt vilka tokigheter en auktoritär statlig skolmyndighet kan hitta på. Vad sägs till exempel om att ålägga alla lärare att använda mängdläran i sin matematikundervisning eller att tvinga alla elever att använda en och samma skrivstil? Mängdläran var en misslyckad import från USA som visade sig inte hålla måttet och den så kallade SÖ-stilen hade en för skrivstilen förödande defekt – det var nästan omöjligt att binda samman vissa bokstäver. Skolans ihärdiga försök att få eleverna att använda den eländiga SÖ-stilen resulterade i att många barn valde att texta i stället för att använda skrivstil. Och så fortsatte en hel del av dem även som vuxna.
Skolöverstyrelsen styrde via länsskolnämnderna lärarnas fortbildning in i minsta detalj. Man bestämde helt sonika att lärarna under ett läsår skulle fortbildas inom ett antal områden. Alla Sveriges lärare på ett visst stadium eller i ett visst ämne skulle ägna studiedagarna åt samma sak. Skolöverstyrelsen tog fram fortbildningshäften som distribuerades till alla berörda lärare. Därmed basta!
Vi hade också en statlig censur av läromedel. Statens läroboksnämnd (senare Statens läromedelsnämnd) granskade korrektur till alla nya läromedel i bland annat samhällsorienterande ämnen. En bok som inte godkändes av nämnden fick visserligen tryckas men skolorna förbjöds i princip att köpa exemplar av den titeln. Förlagen rättade sig därför i allmänhet efter nämndens kritik och gjorde de ändringar som krävdes.
Sammantaget innebar den benhårda statliga styrningen av skolan att undervisningen runt om i Sveriges skolor blev väldigt ensartad, både till innehåll och utförande. Trist och föga utvecklande.
Visst har vi stora problem i dagens skola, problem som vi för övrigt delar med många andra länder i västvärlden. Men vi löser inte dessa problem genom ett förstatligande av skolan. Vi kan inte backa in i framtiden!
Läroplaner med mål för verksamheten, skollag och betygssystem gällande för alla Sveriges skolor finns redan. Och de statliga myndigheterna Skolverket och Skolinspektionen stöttar skolorna och ser till att styrdokumenten följs. Därmed är staten garanterad en politiskt ”korrekt” skola.
I stället för att via ett förstatligande försöka kommendera fram förbättringar i skolan bör vi satsa på att höja kvaliteten i lärarutbildningen och att ge betydligt mer riktat stöd till skolor med problem. Duktiga lärare måste få beröm. Det är duktiga lärare och deras elever som bygger en framgångsrik skola. På sikt måste därför lärarnas löner höjas rejält. Läraryrket ska åter bli attraktivt.
Vi har också en pågående diskussion om det fria skolvalet. Men det är i huvudsak en annan och helt egen
fråga.