Redan när vi möts till det första pim-seminariet ligger en spänning i luften. Det här är inte vilken fortbildning som helst. Efter den här kursen ska våra kunskaper bedömas. Det finns ett strikt tidsschema och tydliga krav. Allt för att jag och mina kolleger ska »höja vår IT- och mediekompetens«.
Examinator är Sara, bildläraren jag beundrar för att hon är så cool.
— Yes, utropar en av kollegerna. Jag klarade första frågefilmen utan ett enda fel.
Det gjorde inte jag, men det håller jag tyst om och skyller för mig själv på luddigt formulerade frågor.
Men snart upptäcker jag själv tillfredsställelsen i snabb respons när frågeplupparna växlar från grönt till rött vilket indikerar rätt svar. Hundgodis även i min mun som ofta protesterat mot snabb belöning som drivkraft vid inlärning.
Efter seminariet ska vi själva ta ansvar för att se instruktionsfilmer på nätet och skicka in examinationsuppgifter för bedömning. Några smartskallar lämnar in halvfärdiga uppgifter som de ändrar efter examinatorns respons för att slippa jobba i onödan. Inte jag. Jag vågar inte. Vill inte skicka in min examinationsuppgift om den inte är bra.
Snart drunknar uppgifterna dessutom i mer akuta angelägen-heter. Skriva omdömen, kommunicera kunskapskrav och sätta betyg. Trösta eleven som sitter och gråter framför mig när han fått veta att han får ett E i svenska.
— Jag är ju ingen E-elev, hulkar han, medan jag försöker förklara att det inte är personen utan prestationen som bedöms och att han nått C-nivå på flera kunskapskrav. Han fnyser och ger mig en dödande blick.
Bara betygen är satta ska jag ta mig an nästa uppgift, tänker jag. Nu börjar det bli känsligare. Trots att det egentligen är mina kunskaper i bildhantering som ska bedömas sätts även mitt berättande på prov. Något jag sätter ett stort värde i att behärska, och helst vill briljera i. Vill så gärna verka kreativ.
Sen kväll före semesterresan släpper jag ifrån mig examinationsuppgiften och fast jag förstår att även coola Sara har ledigt mitt i juli, kan jag inte låta bli att flera gånger titta efter svars-meddelandet. När det till sist kommer skannar mina ögon snabbt efter bekräftelse. Examinatorn har uttryckt sig föredömligt positivt, men mina ögon ser bara men:et som alltid följer beröm: »Ett par justeringar vill jag att du gör.«
Jag blir barnsligt och omotiverat sur och justeringarna känns oöverstigliga. Processen som jag annars så
ivrigt förespråkar känns inte längre så angelägen. Jag var ju klar.
Till sist får jag min belöning i form av godkänt och segerrusig snickrar jag ihop en uppgift till niorna. Bildberättelse med musik och berättarröst. För övrigt samma uppgift jag själv ska lämna in om en vecka. Hur svårt kan det vara?