Kravet på skriftliga omdömen kan komma att avvecklas eller förenklas. Det aviserar utbildningsministern som ett svar på lärarnas kritik.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är lugn som en filbunke. Han tar emot på sitt spatiösa tjänsterum, räcker fram handen och sjunker bekvämt ner i den mörkblå fåtöljen.
Men när vi kommer in på lärarnas stigande missnöje under hans tid som minister lutar han sig framåt i fåtöljen, börjar gestikulera med armarna och vickar de svarta blankpolerade lågskorna intensivt hit och dit.
Nästan 1 200 lärare har i Lärarnas tidnings enkät betygsatt Jan Björklund som utbildningsminister. Lärarna sågar honom: Han får betyget 1,5 på en skala från 0 till 5.
Varför är lärarna så missnöjda med dig?
— Man förväntar sig att landets utbildningsminister ska kunna styra över löner och annat i skolan som kommunerna bestämmer. Sedan finns det givetvis de som inte gillar vår utbildningspolitik.
Tio procent av lärarna säger att de har fått en bättre arbetssituation sedan du blev utbildningsminister, 59 procent att de har fått det sämre. Hur förklarar du det?
— Jag tror att det avspeglar att det finns ett stort missnöje med förhållandena i svensk skola och att de förändringar vi gör tar tid.
Lärarna säger i enkäten att de har fått mer att göra, att fokus inte längre ligger på att planera bra lektioner utan på att bedöma de lektioner de har haft.
Är det rimligt att lärarna ska ha det så?
— Balanspunkten mellan den tid som läggs på att förbereda och genomföra undervisningen och den tid som läggs på att dokumentera undervisningen och olika åtgärder har förskjutits åt fel håll. Min uppfattning är att detta har gått för långt och vi behöver rensa i dokumentationen.
Hur ska du rensa i dokumentationen?
— När vi inför fler betyg i fler årskurser går de utvärderingssystem som infördes i frånvaron av betyg — som skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner — att ifrågasätta. En del av det kanske går att utforma på ett enklare sätt, en del bestämmelser kanske inte behövs. Detta gäller även åtgärdsprogrammen. Vi gör en översyn på departementet av detta nu.
Under Jan Björklunds tid som minister har det blivit allt färre niondeklassare som klarar nationella provet i matematik och allt färre som blir behöriga till gymnasiet.
Är inte detta ett stort misslyckande för dig?
— Nej. Men det är ett stort misslyckande för svensk skola. Det är därför vi lägger om hela utbildningspolitiken, för att resultaten är för låga i många ämnen. Att det finns så många obehöriga lärare i matte beror ju inte på de åtgärder vi gör nu, utan det är en lång trend.
Det finns väl saker du kan göra nu för att påverka skolan direkt, till exempel besluta om mer pengar så att klasserna och barngrupperna kan bli mindre?
— Om man trodde att pengar var huvudproblemet skulle man kunna göra det.
Men det tror inte du?
— Nej, det är inte så att svensk skola i ett internationellt perspektiv har lite resurser. Skolan i Finland har mindre resurser, men presterar bättre resultat. För mig är det viktigare att öka läraryrkets attraktionskraft genom bättre anställningsvillkor än att minska klasstorleken med en eller två elever, det är ju enormt dyrt att minska klasserna.
Efter sex år som skol- och utbildningsminister finns det fortfarande något ettrigt över Jan Björklund. Nu klampar han in mitt i den känsliga avtalsrörelsen och tar tydlig ställning för en part i förhandlingarna och för en yrkesgrupp på svensk arbetsmarknad: Lärarna.
— Det är strategiskt viktigt för Sverige att vi lyfter läraryrkets attraktionskraft. Men det finns inte tillräcklig vilja hos de parter som styr över detta att uppvärdera läraryrket i Sverige.
Vilka är det som inte vill uppvärdera lärarna?
— Kommunerna har inte tagit det här ansvaret på 20 års tid. Men det räcker inte med arbetsgivarna. Det måste också finnas en acceptans hos övriga parter på arbetsmarknaden att lärarna ska prioriteras och att de andra facken inte omedelbart ska kräva kompensation.
Vad borde de andra facken göra?
— De andra fackförbunden måste acceptera att lärarna går före. Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund måste få acceptans för detta inom TCO och Saco. Ska man lyfta en yrkesgrupp mer än övriga arbetsmarknaden måste de andra gå med på det. Annars blir det ingenting.
Undersökningar visar att det fria skolvalet har minskat likvärdigheten. Elever från privilegierade hem väljer bort elever från andra grupper som skolkamrater. Hur ser du på det?
— Den stora segregationen i skolan beror på att vi bor segregerat. Det fria skolvalet har inneburit att den som är aktiv kan förändra sin egen situation. Det betyder ju samtidigt att den som inte är aktiv blir kvar i en miljö där de aktiva försvinner. Då får man på marginalen en ökad segregation, det ska man vara helt öppen med. Därmed har det fria skolvalet både en positiv och en negativ effekt.
Är det skäl för att avskaffa det fria skolvalet?
— Nej, det fria skolvalet ska vara kvar. I stället måste man vidta andra, kompensatoriska åtgärder. De riktigt låga skolresultaten har vi i ett antal utanförskapsområden i storstäderna, eftersom många nyanlända barn med bristfällig skolgång har kommit till Sverige under senare år. Den enskilt viktigaste åtgärden är därför att lyfta skolsituationen för nyligen invandrade barn, till exempel att de snabbare får lära sig svenska, att de får mer lektioner och att man förlänger skolplikten.
Behöver skolans resurser styras hårdare, så att mer pengar går till de skolor som har det kämpigast?
— Jag utesluter inte skärpt lagreglering.
Många tycker att du har tystnat i skolfrågorna på senare tid. Har du slut på idéer?
— Hahaha! Det här är fjärde intervjun i dag, så jag tycker inte att jag har tystnat.
Men vad ser du som nästa viktiga skolreform?
— Att höja läraryrkets attraktionskraft. Det överskuggar allt annat.
Stefan Helte