Som rektor känner man inte igen sig i Skolinspektionens rapporter, skriver Helena Rödholm Siegrist i en kommentar till Jens Naezers debattinlägg i förra numret av Chef & Ledarskap (nr 3/12).
Hur får vi en Skolinspektion som på allvar förmår se och stödja processer i samråd med rektorer och lärare? Drömmen vore ju en Skolinspektion som förstod sig på både den summativa och den formativa bedömningen, på samma sätt som vi inom skolan arbetar för att på bästa sätt göra eleverna delaktiga och stödja deras lärande (i tron att detta är vetenskapligt – men det kanske finns olika vetenskaper för elevers och rektorers lärande?).
Nästa gång Skolinspektionen kommer till oss skulle jag önska att de, till den långa listan på alla planer som ska sändas in, tillfogar några frågor: ”Vilka frågor brottas du som rektor med i vardagen? Vad ser du för hinder för en hundraprocentig måluppfyllelse? Vilket stöd skulle du behöva från huvudmannen och Skolverket för att bättre uppnå alla de mål du eftersträvar?”
Då skulle jag sluta försöka framstå som en perfekt rektor på en perfekt skola – och i stället vara mer autentisk, reflekterande och lärande i mötet med statens viktiga granskande myndighet. Då skulle vårt möte säkerligen bygga mer på både beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund än de pseudomöten som ibland uppstår och som leder till att man som rektor inte känner igen sin egen skola i Skolinspektionens rapporter. Inte nog med att det positiva inte blir synligt; ibland är även det negativa helt osynligt – det som man verkligen brottas med och som kanske inte bara har att göra med skolan utan även med det samhälle våra ungdomar växer upp i, men som skapar utmaningar som vi måste möta i skolan.
Det finns så mycket vi måste ta på allvar om vi ska få en skola som är samhällets viktigaste kulturella mötesplats. Pseudokvalitetskontroller har inget syfte mer än som redskap för att visa på politisk handlingskraft – där passar orden kontroll och inspektion möjligen in ...