Världsmästare i teorin, säger min kollega om våra elever. Med det menar han att om han frågar eleverna vad de borde göra, kan de utan problem redogöra för det, för att sedan vända sig om och göra – precis tvärtom. Eller rent av inte göra alls. Teori och praktik vill inte alltid gå ihop.Som lärare i religionskunskap på gymnasiet stoltserar även jag ibland med världsmästartiteln – den i teorin. Jag har många tankar om hur mitt ämne ska lyfta, segla fram i klassrummet. Hur vi ska ha givande samtal om tros- och livsfrågor, både i klassrummet och utanför det. Växa som människor. Tillsammans.
I praktiken slåss tiden och innehållet. Ibland dominerar ”religiösa människor är svaga och lättledda”-pratet diskussionen. Ateisten blir facit. Ibland fastnar vi i fenomenen eller det exotiska och missar människan bakom.
Därför är det utvecklande att slå upp antologin Religionsdidaktik – mångfald, livsfrågor och etik i skolan, en samling texter som tar problemet när teorin, i form av styrdokumenten, möter praktiken, i form elever, på allvar. Den försöker, ur olika perspektiv, problematisera ämnet men också ge förslag på lösningar.
Först ut är Sven Hartman, som genom att problematisera hela ämnets varande frågar oss vad vi ska ha religionsstudier till och vems religion det är vi ska studera, egentligen.
Utifrån dessa viktiga frågor ger bokens redaktör Malin Löfstedt svar och tips på hur vi som lärare kan arbeta aktivt med frågorna. Ett sätt är att låta samtalen kring våra livsfrågor hamna i centrum. Via dessa kan vi sedan se vilka svar religionerna ger. Smyga oss på religionen bakvägen, så att säga. Ett liknande sätt är att utgå från frågor om etik och moral. På så vis tar vi avstamp i frågan och finner svaren, i stället för att, som traditionell religionsundervisning har en tendens till, säga: detta är svaret, på den frågan.
Religionsundervisning hamnar lätt i stereotypa bilder av både religion och utövare. Alla blir stöpta i en form, ”kristna” går alltid i kyrkan, ”muslimer” slår sina kvinnor. Att problematisera detta och titta bakom masken är en viktig uppgift för religionsämnet anser Jenny Berglund som talar om vikten av att ha en etnografisk blick som gör det möjligt att i högre grad sätta fokus på människan och inte religionen. Lena Roos följer upp det med några bra metoder för att nå dit: studiebesök, rollspel och att använda nätet.
Vanligen lever vi med vår livsåskådning dold från varandra och samhället, men ibland krockar de och blir då synliga, om inte annat i media. Antologin tar upp tre sådana områden till diskussion. Det handlar om religion och vetenskap, kön och genus och begreppet fundamentalism, områden som många elever är intresserade av och har behov av att diskutera.
Religion är centralt för oss människor och därför ett viktigt ämne att arbeta med i svensk skola. Samtidigt är det inte helt problemfritt. Denna bok är ett försök att både väcka debatt, ge svar och öppna för diskussion. Dels för den enskilde läraren, dels för ett ämneslag. När vårterminen 2012 drar igång känner i alla fall jag mig, tack vare antologin, ett steg närmare att bli världsmästare, även i praktiken.