Mattias Lundqvist om diskussionen kring lärares arbetstider.
Det finns gott om kommunala chefer runt om i landet på olika nivåer som anser att alla lärare bör gå på semestertjänst. Av lärare jag talat med om frågan så finns ett rejält motstånd mot det här. Det finns däremot fritidspedagoger som anser att det är en rimlig och – inte minst – rättvis tanke. Borde man inte tänka ett steg längre?
Den första frågan jag ställer mig när jag ser att det finns ett stöd för 40 timmars arbetsvecka och vanlig semester hos många chefer i kommuner är: Vad har de att tjäna på det? Det var nämligen länge sedan jag trodde att förslag uppifrån plockades fram av pedagogiska skäl. Ibland läggs det fram någon slags pedagogisk dimridå för att försöka dölja de egentliga ekonomiska skälen. Många är vi som har lärt oss att se igenom dessa ridåer.
Varför vill våra chefer ha lärarna drällande i skolan under stora delar av sommarloven? Vad är det man förväntar sig att lärarna ska göra i slutet av juni? Planera nästa läsår? Knappast. Till och med de mest verksamhetsfrånvända chefer som finns vet att det är en ren omöjlighet. Jag tror att det finns en annan fördel de har nosat upp.
Med nya läroplaner, lagtexter och legitimationer står en sak klart. De flesta lärare med en något sånär modern utbildning är behöriga att arbeta i fritidshemmen – i den mån man nu anser att det krävs någon särskild behörighet, ibland låter det som om det är lite si och så med det. Det finns helt plötsligt en massa effektiviseringsvinster att göra ifall man bara får alla att gå på vanlig 40 timmarstjänst.
Det öppnar stora möjligheter att bara anställa lärare och då öka lärartätheten. Hög lärartäthet är ju någonstans skolledarens skrytfaktor nummer ett. Man kanske kan nå så högt som dryga två heltidslärare på tre klasser. På så vis lösgörs även tid från planering och efterarbete. När en del av skolans lärare för- och efterarbetar kan andra arbeta med barnen på fritids. Sedan kan man turas om i rättvisans namn. Hej och hå så blir alla glada.
När dessa lärare också går på semestertjänst så är det ju en enkel match att täcka upp sommar och jullov. Skolledare kommer dessutom att kunna slå sig ännu hårdare för bröstet och utropa att de minsann har legitimerad personal i hundra procent av verksamheten. Behöriga lärare med fantastiskt fina legitimationer kommer att se till att en fantastisk pedagogik genomsyrar verksamheten året om. Får sedan lärarna samma arbetstidsavtal som fritidspedagogerna är saken biff. De kan arbeta både i skolan och på fritids. När de dessutom kan tjänstgöra på fritids även under skolloven kommer det bara att ta några år så är en hel yrkeskategori utraderad – fritidspedagogerna.
Självklart är det bedrövligt att den nya legitimeringstanken har slagit så slint att vissa kategorier pedagoger anses vara leg-berättigade medan andra inte är det. Även om deras ämnesmässiga utbildning i stort sett är identiska – såsom förskollärares och fritidspedagogers faktiskt är.
Lika viktigt som det är att slåss för en rättvis bedömning av olika pedagogers yrkeskompetens är det att inse att likriktning inte alltid innebär rättvisa. Istället måste vi tillsammans kunna se och uttrycka att lärare, fritidspedagoger och även förskollärare har olika uppgifter som kräver olika arbetstider – såväl dagligen som vecko- och årsvis. Den dagen vi anser att det ska vara lika för alla kommer vissa av oss att konkurreras ut.