Här var det Bingo!

På fritidshemmet Bakgården på Årstaskolan i södra Stockholm sitter Ulf Häggberg, fritidspedagog sedan mitten av 1980-talet, och spelar ordbingo med fyra barn med skilda modersmål. Brister i ordförråd och förståelse kan vara svåra att upptäcka hos barn med annat modersmål än svenska när barnet inte bryter och verkar uppfatta vad som sägs.

– En årstid som börjar på S, läser ett av barnen runt bordet från sitt spelkort.

Barnen letar intensivt på sina brickor för att se om de har något ord som passar in.

– September! utropar en flicka.

– Är september verkligen en årstid? undrar Ulf Häggberg som förutom fritidspedagog också arbetar som lärare i svenska som andraspråk.

– Sommar! utbrister strax därpå ett annat barn och det visar sig vara ett ord som passar in. Flickan lägger nöjt en ny röd markering på sin bricka.

Spelet går vidare och barnen diskuterar ord, formuleringar och språkliga definitioner. Det här är ett spel som tränar både läsning, hörförståelse och ordkunskap.

Samtal och dialoger i ett socialt sammanhang stödjer barns språkutveckling. Därför kan det vara bra om man på fritidshemmet väljer spel medvetet. Visst är schack ett bra spel, men ska man stimulera ordkunskap kanske Memory eller Ordbingo är bättre. Många barn väljer också gärna aktiviteter som är kända, som inte utmanar.

– En uppgift på det pedagogiska mikroplanet kan vara att styra över en inbiten Othellospelare till någon som överväger att köpa ett hotell på Narvavägen.

På Årstaskolan är det omkring 20 procent av eleverna som har annat modersmål än svenska. Dessa barn träffar Ulf Häggberg både på lektionstid, samt under eftermiddagar och lov på fritidshemmet.

– Jag läste kurser i svenska som andraspråk på kvartsfart några terminer. Jag har alltid varit intresserad av svenska och jobbar gärna med det parallellt med sport, musik och att leka med barnen på gården. Jag fyllde ett hål här på Årstaskolan, eftersom det inte fanns någon lärare i svenska som andraspråk på lågstadiet, berättar Ulf Häggberg.

Under skolloven är de tvåspråkiga barnen ofta i klar majoritet på fritidshemmet. Han menar att fritidshem med många tvåspråkiga barn bör vara extra noggranna vid val av aktiviteter och rutiner och fundera över hur de kan skapa en gynnsam språkutvecklande miljö.

– Det jag tror främst skiljer verksamheten på fritids från klassrumsmiljön är den frivilliga kontakten med kamraterna och den ofta mer informella dialogen mellan barn och pedagog.

I Skolverkets allmänna råd står det att personalen i fritidshem ska ha ett förhållningssätt där olika kulturer och flerspråkighet ses som en tillgång och att barnens språkliga identitet ska integreras i den dagliga verksamheten.

Ulf Häggberg har lett studiecirklar för fritidspersonal kring dessa frågor i ett par olika omgångar. Förutom viss teori har de varit mycket praktiskt inriktade. Kurserna har utmynnat i att fritidspersonalen språkinventerat och listat ord, aktiviteter och företeelser i olika rum. Främst för att personalen ska bli medveten om vilken potential som finns för att utveckla alla barns språk.

– I köket handlar det dels om alla redskap, adjektiven, och substantiv , men även verb som grädda, hacka och gratinera. Det handlar inte om att arrangera förhör utan bli uppmärksam och använda språket så att barnen förstår nyansskillnader och att benämna saker istället för att bara säga: ”Ge mig den där”.

Det är lätt att missa att barn som inte har svenska som förstaspråk inte alltid förstår nyansskillnader mellan ord som skåp och hylla. Språkinventeringarna är tänkta som något som pedagogen tar med sig in i olika aktiviteter

– På vår lilla enhet har vi valt att laga pizza och tacco med barnen. Det är en utmärkt verksamhet för alla barn, men dessutom ger det rika tillfällen att komma in på ett lite djupare och annorlunda ordförråd än vad som är vanligt i skolan: ”Nu tar du slickepotten och rör om i bunken.”

Det handlar inte att agera språkpolis. Pedagogen behöver inte rätta barn som säger: ”Kan jag få en knäckemacka!” Men Ulf framhåller vikten av att personalen är språkligt medveten, benämner det som händer och utnyttjar vardagliga tillfällen för språkinlärning och anpassar sitt språk efter barngruppen.

Fritidshemmet är en arena där barnen har många informella tillfällen för att utveckla sitt talspråk. Här finns mer tid för vardagsnära samtal kring ämnen som ligger nära barnen jämfört med i klassrummet. Det kan vara svårt att få till riktiga samtal när barnen i skolan ska tala inför hela klassen. Som på måndag morgon när alla barn ska tala om vad de har gjort under helgen.

– ”Vad har du gjort?”, ”Jag har varit på bio.” Samma frågor till alla, man kommer liksom inte vidare. Min erfarenhet är att barn som har svenska som andraspråk inte är så benägna att ställa frågor kring saker som de inte riktigt förstår. Genom att skapa trygghet och smågrupper så vågar de oftare fråga.

Det är enklare att få till en fördjupad dialog om pedagogen vet vad barnet är intresserad av, då blir det lättare att ställa öppna frågor.

– Ett exempel är ett barn som jag talade fiske med. Han visade med gester hur han vevat när han fiskat, jag trodde att ”veva” var ett ord som han kunde. Samma sak med ordet ”kasta”. Det är inte säkert att sådana här brister upptäcks vid en test i skolan, eleven kan ha orden i sitt passiva ordförråd.

Det finns en risk att man inte alltid förstår nyanser och får möjlighet att lära sig vardagsord och ord som benämner egna intressen i skolan. Där har fritidshemmet en viktig uppgift.

Verksamheten i klassen och på fritids stödjer olika delar av barnens språkutveckling. En sak som det inte finns så stort utrymme för i klassen är barnens samtal sinsemellan om intressen och samtalsämnen som spontant dyker upp under lek eller i friare aktiviteter. I skolan krävs ofta att eleven ska tala kring ämnen de har begränsad kunskap om och med en terminologi där de kanske inte riktigt förstår alla nyanser.

På lågstadiet kan det vara svårt att avgöra om elevens svårigheter beror på ämnesmässiga svårigheter eller om den språkliga repertoaren brister. På fritids ställs oftare frågor som avslöjar sådana brister.

– Jag minns att jag efter en handbollsturnering frågade ett barn: ”Sprang du på kanten?” ”Vadå?”, han förstod inte vad jag menade. Däremot var han mycket intresserad av att berätta vad han varit med om.

För att komma ner till barnets bästa nivå så måste pedagogen ställa frågor som inte nödvändigtvis har att göra med de ämnen som man läser i skolan utan stoff som intresserar barnet och som barnet har kunskap om.

– Jag har börjat kunna identifiera ord som man ofta felaktigt tror att alla förstår. Ofta gäller det att ställa rätt följdfrågor för att verkligen se att alla förstår en instruktion eller något specifikt ord.

Men det är inte så att Ulf Häggberg alltid är medveten och väljer sina ord på guldvåg när han talar med barnen. Det måste finnas tillfällen till spontanitet och det oväntade på fritids.

– Det händer att jag ropar ”Häng den i kryllan”, när jag är ute och spelar fotboll. Men de behöver ju lära sig det språket också.

Ulf Häggberg tycker att det är viktigt att alla barn får tillgång till språkets olika stilnivåer: från skolspråkets akademiska, till vardagsspråket i hem och på fritids och även slang. Det viktiga är språkbadet – att barn får många tillfällen till att lyssna och använda svenska inom olika genrer.

– Något jag skulle vilja utveckla är att prata med föräldrarna kring detta. Det finns något som kallas språkdomäner; vad talas det för språk hemma, på fritiden, hur ser tevevanorna ut och vad kan vi hjälpa till med? Kan det istället vara så att de är på väg att tappa sitt förstaspråk?