Porträtt: Henrik Rydström

Men med tonåringarna i klassrummet läser han dikter av Tranströmer och Södergran och pratar om att vara svag och osäker. Och i boken Tillsammansheten skriver han självutlämnande om tvivel, kroppsfixering och lagkollektivet.

Henrik Rydström gillar att bryta mot schabloner. Under hela sin fotbollskarriär har han ”slitit som ett djur” för att vara någon mer än fotbollsspelaren.

Det är först nu, när han är 36 och har skrivit på för ett år till i Kalmar, som han egentligen erkänner hur mycket fotbollen betyder för honom. För han är väldigt mycket fotbollsspelare.

Denna tidiga vårdag är det strålande sol över sommarhusområdet Boholmarna i Kalmar. I en röd ombyggd sommarstuga invid glittrande vatten sitter Henrik Rydström och skriver de sista raderna på en recension av Markus Krunegårds senaste platta. Den var bra, fyra poäng av fem. Inne i huset är det vitt, vitlaserade golv, vita väggar, en fin gammal kakelugn och kaffe-muggar från Filippa K. Bokhyllorna är välfyllda, med allt från Vilhelm Moberg och Jan Fridegård till Per Albin Hanssons memoarer och Litteraturens världshistoria. I hyllor ligger högar med tidningsurklipp som han använder när han behöver inspiration till sina krönikor.

Sommarens fotbolls-EM bryr han sig inte så mycket om. Det är trist med landslagsspel, eftersom lagen inte är samspelta. Dessutom gillar han inte flaggviftandet, nationalismen. Men han håller en peng på Spanien.

Just nu fylls huvudet mest av den allsvenska premiären. I morgon åker han och laget till Sundsvall. Som ett svart hål är den, fotbollen, säger han, den tenderar att sluka en helt. Resultaten påverkar vardagslivet, du är aldrig bättre än din sista match.

– Det är en jäkla kick om det går bra, men om jag gör en dålig match har jag förbrukat mitt människovärde i en och en halv dag ungefär, säger han och ler.

Han må verka tvärsäker och kaxig när han skriver, men när Henrik Rydström talar är han prövande. Ibland säger han emot sig själv och tar tillbaka det han säger. Osäkerheten och tvivlet har han vänt till en livshållning.

– Jag hart lärt mig under de premisserna. Jag spelar rätt bra fast jag tvivlar. Jag undervisar rätt bra fast jag tvivlar.

Henrik Rydström är utbildad SO-lärare. Det var andrahandsvalet, efter journalist.

Läraryrket visade sig passa, även om fotbollen har svalt den mesta tiden. De senaste åren har han undervisat i svenska B och C på gymnasiet på John Bauer. Inte för att han behöver pengarna, utan för att han vill.

Han har dessutom en magisterexamen i litteraturvetenskap. Uppsatser och examensarbeten handlade om kvinnorna hos Strindberg och Moberg, i kristendomen och islam. D-uppsatsen var en marxistisk litteraturanalys av makt och religion i Mobergs Utvandrarna. Genusfrågor och arbetarförfattarna fascinerar, i synnerhet Eyvind Johnson – han är störst, alla kategorier.

Hemma i Listerby fanns inte många böcker. Pappa Leif, som körde lastbil, såg han aldrig läsa en bok. Läsningen fick han genom mormor Elin, bibliotekarien. Som barn följde han med henne till jobbet i Listerby och Johannishus och trivdes bland böckerna.

Men på fotbollsgymnasiet i Kalmar tappade han bort skönlitteraturen. Han tvivlade på att fotbollen var rätt och därför försökte han förstärka bilden av sig själv som fotbollskille. Om omgivningen förväntar sig att man ska vara halvkrimi-nell eller korkad så blir man det, säger han. När klasskompisarna stod på scenen och gjorde musik, stod han bredvid med armarna i kors.

– Men fan, jag ville ju också stå där på scenen!

Inte förrän hans förre tränare Kjell Nyberg ställde in en boklåda i omklädningsrummet vågade Henrik komma ut som bokläsare. Kjell Nyberg var en stenhård tränare. Ändå gav han en tydlig signal att det var okej att läsa och bejaka andra sidor av sig själv.

– Det vill jag förmedla till ungdomarna i Akademin.

Vissa fredagar undervisar han ungdomar i Kalmar Akademi i livskunskap. Kalmar Akademi är ett samarbete mellan gymnasiet och Kalmar FF. Där försöker han lära tonåringarna att inte sätta likhetstecken mellan fotboll och självkänsla. Du är inte ditt resultat.

Av de personer som betytt mest i livet är fyra lärare. Första fröken, Inger Lilja, såg den lilla oroliga pojken och skapade trygghet och en bra skolstart. Ingrid Hansson, klassföreståndare på högstadiet i Ronneby, gav ett bredare perspektiv och problematiserade. Gösta Sjögren på Stagneliusskolan i Kalmar började mattelektionerna med att diskutera samhällsfrågor, bara för att han ville höra vad eleverna tyckte.

Och så Claes Evenäs på högskolan i Kalmar. Han gav Henrik allmänbildning och visade vägen till arbetarförfattarna. Han läste Dagens Nyheters kulturdel och fick Henrik att ta en egen DN-prenumeration. Numera brukar Henrik ta med DN Kultur in i bastun efter träningarna, ofta får han frågor från yngre lagkamrater.

– Det handlar om att få kulturellt självförtroende. När jag läste på högskolan fick jag det, säger Henrik.

Tränaren Nanne Bergstrand är ännu en förebild. Han visar spelarna förtroende. Med bestraffningar kan man komma en bit, men man får inte spelarna med sig. Det går att översätta både till skolan och samhället, tycker Henrik Rydström. Man ska ställa krav på spelare, elever och medborgare. Men han tycker att Anders Borg ställer större krav på invandrare och arbetslösa än han gör på resten av medborgarna.

– Om det var jag så skulle jag bli tvärtom. Jag fungerar så än i dag, 36 år gammal, när någon misstror mig.

Lagspelaren Rydström gillar att politiken betonar det kollektiva ansvaret. Han talar med samma värme om sitt lag som om samhället. På hemmaplan i Kalmar tar han strid med bloggande sverigedemokraten och riksdagsledamoten Toralf Alfsson.

När han fick frågan om att förstamajtala för socialdemokraterna så tackade han ja.

– Framför allt ska jag vara självkritisk. Jag vet att jag är privilegierad.

Kalmar FF är laget med flest nationali-teter i Allsvenskan. Gemensamma språk är svenska, engelska och kroppsspråk. Det skapar dynamik i laget. Spelarna lever varje dag i insikten att det faktiskt inte spelar någon roll varifrån man kommer. I Kalmar FF får de utländska spelarna vara som de vill, det finns inget krav på att de ska bli svenskar – ”vad nu det är”. Självklart är det inte alltid lätt, det är det aldrig när människor kommer ihop.

– Men så bra stämning som de senaste nio åren, när vi började värva utländska spelare, har vi inte haft tidigare. Världen kommer till mig och jag lär mig saker.

Kanske kan man se världen som ett fotbollslag. En tillsammanshet, där det också finns plats för ”oss som de egna vi alla är”, som Jan Nordström skriver i boken Tillsammansheten: ”För om vi alla vore likadana, skulle världar, människor och lag kunna andas då?”