Jag försöker så långt det är möjligt att undvika de så kallade gruppstärkande övningarna som alltför ofta förekommer på fortbildningsdagarna.
Det är inte helt lätt att ställa sig utanför, för det finns alltid minst en överentusiastisk kollega som »går i gång« på dessa aktiviteter. Motiveringen »det är så viktigt att man lär känna sina kolleger för då funkar samspelet i arbetslagen bättre« har jag hört till leda. Jag har aldrig förstått varför mitt arbete med mina kolleger skulle bli bättre om jag vid ett tillfälle lekt ett skepp kommer lastat med dem.
Det är inte så att jag är asocial (jo, kanske lite), men jag lägger sällan på minnet när mina kolleger fyller år, vem som har köpt ny bil eller om någon färgat håret. Det enda jag är intresserad av är att de är närvarande och sköter sina jobb. Vilka fritidsintressen de har orkar jag inte hålla koll på.
Jag pratar så mycket på lektionerna med eleverna så när det är rast vill jag helst bara dricka kaffe och läsa tidningen. Det medför å andra sidan att jag får reda på allt sist, men det får det vara värt. Hittills har jag bara (tror jag) missat en graviditet och ett par nyanställningar.
Då och då ger jag mig faktiskt i kast med att interagera med mina kolleger under rasterna, med blandat resultat. Vid ett tillfälle ville ena dottern skaffa sig en navelpiercing, något som varken min fru eller jag hade någon större erfarenhet av. Så jag bestämde mig för att fråga den yngsta kollegan på jobbet, som råkade vara kvinna. Det kändes på något vis vettigare att ställa frågan till en 25-årig tjej än till en 55-årig man.
Jag gick in till hennes klassrum efter en lektion och sa som det var. Hon var väldigt hjälpsam och jag fick en adress till ett ställe som hon rekommenderade. Jag hade fått den informationen jag behövde och borde ha gått därifrån. Men av någon anledning började jag småprata, något som inte är min starkaste sida och helt plötsligt hör jag mig själv ställa den ganska korkade frågan: Tror du att det gör ont?
Jag vet än i dag inte varför jag sa så — det var ju inte jag som skulle pierca mig men min unga kvinnliga kollega sa då: Jag vet inte, jag har inte min piercing där.
Jag tittade på henne. Hon hade ingen piercing i näsan, ingen i ögonbrynet, inte i läppen heller, inte ens i öronen. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag avslutade snabbt samtalet innan det skulle gå upp för henne vilken information hon faktiskt delgett mig. Det var lite mer än jag ville veta. Jag var dessutom tveksam till om den informationen skulle göra vårt samarbete som kolleger bättre. Fortsättningsvis så försöker jag att fokusera på att läsa tidningen och dricka kaffe på rasterna. Det känns tryggare.