Jag är förskollärare men också mamma till en son med ADD och jag har själv ADHD. En diagnos jag fick för tre år sedan. Hela mitt skolliv har varit kantat av dålig självkänsla och ilska. Varför kunde inte jag lyckas bättre i skolan, varför lärde jag mig inte något? Jag slet och försökte men hade så svårt att koncentrera mig.
Som vuxen tog jag till slut stegen in på högskolan, efter många år som barnskötare och längtan efter att bli förskollärare, och när jag stod med mitt examensbevis var lyckan enorm. Äntligen klarade jag något. Det tog längre tid för mig, men jag kunde. Nu har jag diagnos och äter min medicin och fungerar enormt mycket bättre. Jag är lugnare i mitt inre, kan fokusera mer och längre men också känna tillit till mig själv. Jag skyller verkligen inte ifrån mig på min diagnos, men jag vet nu varför jag reagerar och fungerar som jag gör, kan därför jobba mer med det och acceptera mig själv.
Likadant är det för min son som fick sin diagnos i slutet av nian, efter tre kämpiga sista år i grundskolan där han fick höra att han var lat, ointresserad och fick skylla sig själv som inte jobbade hårdare. Han sliter än i dag varje kväll och varje helg med sina uppgifter och läxor, men i dag tror han åter igen på sig själv, kan med medicinerna fokusera och har siktet inställt på en förskollärarutbildning.
Att få en diagnos underlättar för de flesta av oss som det gäller, vi förstår oss själva och kan jobba med våra svagheter och behöver inte längre kämpa för att täcka dem.
Så alla pedagoger där ute, se barnen för hur de är. Tro inte att föräldrar vill fritas från något ansvar, men skuld absolut, föräldrar mår också dåligt när andra dömer deras barn som lata eller omöjliga. Mediciner eller inte, diagnoser eller inte; låt oss lyfta alla barn och se dem för vad de är.