Måste leken vara nyttig för att ha ett värde, eller kan dess värde också eller enbart vara att den är rolig och en del av livet självt? Maria Øksnes vill i Lekens flertydighet öppna för fler perspektiv på leken än de hon menar är de förhärskande i dag. Hon vill visa att det finns alternativa och mer flertydiga sätt att förstå barns lek i kontrast till den rationella och ofta ensidiga uppfattning som präglat den traditionella lekforskningen.
Hon vill problematisera kopplingen lek – upplevelse – lärande och visa på att en rad pedagoger och filosofer utmanar den instrumentella synen på lek och argumenterar för kopplingen lek – erfarande – bildning. Den ena riktningen ser leken som instrument för lärande medan den andra ser leken som eget väsen utan mening eller syfte utanför sig självt. Teorin ligger till grund för vår förståelse av praktiken och hur vi handlar i praktiken. Därför bör vi i högre grad styra vår uppmärksamhet i en annan riktning än vi vanligtvis gör. Vi behöver se med andra ögon på vad som faktiskt händer mellan barn i vardagliga situationer i våra institutioner.
Barn har en bestämd uppfattning av vad som är lek. Det är inte aktiviteten som avgör, det är inställningen till den som gör skillnad. Det som är roligt, frivilligt, inte styrt av vuxna och som de kan utföra tillsammans med vänner betraktar barn som lek. Medan det som är målinriktat, obligatoriskt, auktoritativt, slutligt och styrt är arbete. Det talar för att det inte går att ”lura” barn att leka sig till lärande.
I ett kapitel ger författaren en historisk belysning av hur barns lek har betraktats.
Från antiken och framåt har barns lek oftast uppfattats som ett led i att bli vuxen – att lära sig bli något annat än barn. Men undantag som Rousseau har också satt spår.
Utmaningen i den nya barndomssynen är att möta barn som individer med känslor, tankar och meningar; erkänna och acceptera dem som subjekt, som fullvärdiga människor i det liv de lever som barn här och nu. I den forskning Maria Øksnes menar måste ges större uppmärksamhet beskrivs leken som något som är särskilt för människor, inte något som är särskilt för barn. Leken kan frigöra oss från instrumentella bindningar och låta oss vara något annat än endimensionella och blaserade. Hon jämför med hjälp av filosofer och forskare leken med karnevalen. Det uppsluppna, lustfyllda, kaotiska där tid och rum förlorar sin makt över oss. Leken kan också innehålla mörker och hemskheter liksom uppror och motstånd. Vuxna och rådande ordning kan parodieras. Dessa sidor av leken är inte det vi vanligtvis observerar. Leken kan inte planeras – den bara händer enligt det dionysiska synsättet.
När jag läser dessa beskrivningar av lek ser jag framför mig hur barnen i min barngrupp ”ramlar in” i lek i alla möjliga och omöjliga vardagliga sammanhang. I hallen mellan alla kläder, i tvättrummet i väntan på att toaletten ska bli ledig eller vid matbordet träder de in i lek som många gånger uppfattas störande av målinriktade vuxna runt dem. Och det är där alla tankar sätter igång – hur skulle jag kunna göra för att möta och ge utrymme för barnens lek i större utsträckning?
Det är både viktigt och spännande att visa på olika möjliga sätt att betrakta leken, och att dessa ges utrymme i den pedagogiska utbildningen och praktiken. Teorier som stödjer barnen som subjekt både i lek och andra aktiviteter ger både barn och pedagoger förutsättningar att utvecklas utanför rådande normer och föreställningar. Men författaren hänvisar i boken på var och varannan sida till en mängd olika forskare som grund för hennes resonemang. Det tycker jag tynger boken. Det blir övertydligt att viss forskning har makt över vårt tänkande och handlande i dag medan andra alternativa perspektiv inte får eller har givits plats. I slutet av boken skriver hon att det inte är pedagogers uppgift att återskapa munterhet och vilda orgier utan att snarare skapa utrymme för att barnen själva kan skapa lekfulla och karnevaliska platser. Jag tycker att boken, utan att ge konkreta tips, ger underlag för tankar och diskussioner om hur pedagoger kan göra det.