Fri lek kan minska mångfalden

Anna Olausson är själv förskollärare och har arbetat på förskolor hemma i Umeå i drygt tjugo år. Under denna tid har hon lagt märke till att kraven i förskolans styrdokument på att skapa förutsättningar för kulturell mångfald ofta skapar både osäkerhet och meningsmotsättningar. Hon ville undersöka vilken roll barnen själva har i skapandet av mångfald?

Från början var hon inställd på att det skulle handla om att skapa mångfald utifrån barnens etniska härkomst.

– Det är liksom outtalat, att kulturell mångfald handlar om människor som kommer från andra länder.

Men då hon började fundera på begreppet och läste texter som låg till grund för läroplanen för förskolan insåg hon att mångfald handlar om mycket mer. Hon citerar ur ett delbetänkande från 1996: ”De skillnader som funnits och finns mellan stad och land, mellan olika kön och olika sociala klasser, mellan olika generationer, mellan människor med olika livserfarenheter och värdesystem är uttryck för kulturell mångfald”.

– Så är det ju! Ändå blir det lätt så, att vi klumpar ihop alla invandrare så de blir ett ”dom”, trots att ett muslimskt barn som lever sitt liv i en överklassmiljö i ett land i Asien kan ha mindre gemensamt med ett barn som lever ett fattigt liv några hundra meter därifrån än med ett svenskt barn ur överklassen.

Därför valde hon att tolka ordet i en vid bemärkelse; mångfald skapas genom att alla, oavsett etnicitet, klass, kön, ålder, sexualitet, funktionshinder med mera, får utrymme. Samtidigt uttrycker hon kritik mot hur läroplanen slutligen utformades.

– Där är skrivningarna snävare och jag tycker att de förstärker uppfattningen att kultur är liktydigt med nationalitet och etnicitet. Jag tror faktiskt att läroplanens sätt att använda begreppet mångfald bidrar till att upprätthålla skillnader mellan ”etniska svenskar” och människor med annan bakgrund.

Med hjälp av videokamera iakttog och analyserade hon barnens interaktion i såväl fri lek som pedagogstyrd verksamhet på tre olika förskoleavdelningar. Ganska snart såg hon ett mönster: hos barnen fanns det idéer och tankar som tycktes vara inspirerade från en annan miljö än förskolan. De väckte intresse hos andra barn medan pedagogerna verkade mer inriktade på att genomföra den planerade verksamheten.

– Jag uppfattade det faktiskt som att verksamheten pågick på två arenor – dels barnens, dels pedagogernas.

Då hon filmade var hon noga med att tala om för barnen varför hon gjorde det och då barnen märkte att hon inte var intresserad av att bestämma något i deras lek, började de bjuda in henne, genom att visa henne saker, prata med henne. Hennes enda oro var att hon skulle hamna i en situation då någon bar sig illa åt. Men inte en enda gång behövde hon ingripa.

– Det var som om de blev mer ansvarstagande bara genom att jag fanns där.

Anna Olausson anser, att synen på barn fortfarande genomsyras av den utvecklingspsykologiska teori som en gång lade grunden till förskolans pedagogik. Enligt den är själva utvecklingen ett mål i sig och sker genom passiv socialisation. Dessutom ses den som linjär och stadierna som universella – vilket gör att det finns risk att barnen görs till objekt i det pedagogiska arbetet.

– För mig blev det allt tydligare under studiens gång, barnen måste vara subjekt i verksamheten. De har egna erfarenheter och kunskaper som vi vuxna kan hjälpa till att ta till vara.

Anna Olaussons slutsats är också, att det som lärare intresserar sig för, blir mer spännande i andra barns ögon, vilket man som pedagog kan använda sig av för att visa på den mångfald som barnen i gruppen representerar.

Den utvecklingsteoretiska teoribildningen har förändrats på senare år men det är inte alltid den pedagogiska praktiken har följt med i de förändringarna, påpekar Anna Olausson.

Utifrån föreställningen att utveckling är universell och naturligt driven av barnets mognadsfaser ses den fria leken i sig som positiv. Men Anna Olausson menar, att fri lek visserligen kan utveckla både kreativitet och kamratskap men också kan inverka negativt på skapandet av mångfald, eftersom den hierarki som finns i barngruppen ofta påverkar och rentav förstärks i den fria leken.

– En del barn bestämmer nästan alltid, medan andra underordnar sig. Det handlar om ålder – äldre barn har oftast högre status – men också om sättet de kommunicerar på.

– Som när Fanny, med övertalningsförmåga, lyckades locka Freja att lämna Frank för en annan lek. I ett sådant läge hade en närvarande pedagog kunnat stötta Frank.

Som pedagog betraktar man lätt barnen utifrån de roller man givit dem, och det påverkas barnen av, påpekar Anna Olausson och berättar om en annan episod.

– Munir var lite otålig av sig och hade fått en roll utifrån det. En dag skulle han hjälpa några andra barn att få tag i en boll, men råkade sparka upp den i ett träd. Han försökte på olika sätt att få tag i den och till slut försökte han få ner den genom att dra i trädgrenarna. Men en pedagog fick syn på honom och sa till honom att inte göra så. Då förändrades hela hans kroppshållning och han gick därifrån. Pedagogen hade inte sett det jag såg; att Munir var både kreativ och hjälpsam. Det hade hon gjort om hon hade varit där.

Genom att vara närvarande vid barnens lek kan pedagoger också höra och se sådant som de kan använda sig av, tror hon.

– Hur uppfattar barnen själva sin barndom, vad är viktigt för dem? Kan man, i den pedagogstyrda verksamheten, börja i barnens idéer och tankar? Vad blir deras upplevelse när vi vuxna försöker skydda dem genom att undvika vissa ämnen?

Hon medger att det i viss mån är en fråga om resurser, men tycker också att det handlar om hur man ser sin egen roll som pedagog och hur man värderar barnen.

– Om telefonen på avdelningen ringer svarar man alltid, även om man är mitt uppe i en aktivitet tillsammans med barnen. Samma sak när föräldrar kommer. Det där signalerar förstås att vuxna är viktigare.

Och även om fri lek antas vara positiv för barnen, är den alltid underordnad den styrda pedagogiska verksamheten.

– Den är något som pågår i väntan på något annat; samling, lunch eller något annat som pedagogerna initierar.

Hon betonar att pedagogens deltagande inte ska gå ut på att utöva sin makt som vuxen. Tvärtom bör man som pedagog fundera över hur stor makt man har och hur man använder den.

Det där mellantinget handlar alltså om att låta barnen styra leken, men att visa intresse.

– Kanske kan man i ett arbetslag resonera sig fram till att arbeta också innebär att delta i barnens lek, visa att man sätter värde på den. Vi kanske rentav har något att lära oss av barnen!