Eleverna på Lindeskolan har byggt en bil från grunden. Och deras Rat Rod har ställts ut på Skandinaviens största bilmässa. Det är något de flesta bilbyggare bara kan drömma om.
Tanken på att bygga en Rat Rod dök upp vid höstterminsstarten för två år sedan. Skolan hade räknat med att det skulle dyka upp 32 elever till fordonsprogrammet, inte ens hälften dök upp.
Per-Anton Olsson förstod att något måste göras, något som visade upp skolans förtjänster och som samtidigt var roligt. Skolan hade inga resurser att locka med datorer eller flashig marknadsföring. Goda lärare, välutrustade undervisningslokaler och tillräcklig handledning lockar inte alltid ungdomar på samma sätt som en egen surfplatta.
– Det jag hoppas kunna visa med det här projektet är att om man jobbar hårt så kan man förverkliga sina drömmar, säger Per-Anton Olsson.
Bilbyggande och häftiga stora mullrande diselmaskiner var något som de sju elever som skulle börja årskurs två drömde om. Per-Anton Olsson hade haft eleverna i ettan och visste att de var mycket motorintresserade. Eftersom det var så få nybörjarelever så skulle han ha all fordonsundervisning i tvåan. För att svetsa samman gruppen och kläcka idéer övernattade han med eleverna i ett militärtält, där föddes projekt Rat Rod.
En Rat Rod är en shabby-chick Hot Rod, alltså en råare och ruffigare Hot Rod. Det de hade att starta med var en rostig hytt från en GMC-lastbil från andra världskriget och fyra ekerfälgar som Per-Anton Olsson skänkte skolan. Sedan har drömbilen byggts enligt Kajsa Vargs recept att man tager vad man haver: delar från självbindare, skördetröskor och fynd från skrotupplag.
– Redan när vi tältade dök förhoppningar om att ställa ut bilen på Elmia upp. Men vi satte upp mindre delmål. Det första var att få till ett rullande chassi. Vi ville ha något som visade att vi var på gång.
Elmiamässan i Jönköping är ett Mekka för bilälskare. Det är få bilbyggare förunnat att få ställa ut sin bil där. Men för eleverna i klassen blev det verklighet efter 400 timmars arbete. Det är nu veckan före mässan och eleverna har fullt upp med förberedelserna.
De allra flesta moment har platsat i de ordinarie kurserna. Per-Antons Olssons filosofi är att hellre gå lite utanför kursbeskrivningarna och få med sig alla elever än att strikt hålla sig inom ramarna och lämna några elever utanför. Dessutom har de lärt sig att jobba med tunnplåt, lack och fått träna sig i praktisk demokrati.
Redan från starten gjorde han klart för eleverna att han inte tänkte berätta för dem hur de skulle gå till väga. Avsaknaden av ritningar har inneburit mycket problemlösning. Men som ansvarig lärare har han satt vissa gränser. Ett exempel är rosthålet i taket, som de inte lagat utan bundit samman genom ett spindelnät i armeringsjärn. Eleverna planerade att göra det i form av ett malteserkors. I deras värld är det en symbol utan kopplingar till rasism och nazism och som ofta används i bilbyggarsammanhang. Men det löste sig genom en diskussion om hur det kunde uppfattats och de bestämde sig för att ha ett annat tema.
– Grabbarna har kommit med många bra idéer och jag har blivit nedröstad flera gånger. Jag ville måla PBL Rod på bilen – Problembaserat lärande. Det förslaget blev nedröstat, säger Per-Anton Olsson.
Bilbygget har inneburit mycket extrajobb. Hans sambo har ibland ställt sig frågande inför hans expeditioner under helgerna för att hitta delar till bygget. Det här är bildelar som inte går att hitta på Biltema.
I fjol när de visade upp ett rullande chassi så fick Per-Anton Olsson och eleverna kommunens pedagogiska pris på 25 000 kronor. Motiveringen löd:
”Ett arbete som genomsyrats av nytänkande och entreprenöriellt lärande, där elevernas intresse, kreativitet och fantasi utgör grunden för kunskapsutveckling och lärande…”
Visst var eleverna entusiastiska när de satte igång projektet. Men för att få eleverna att behålla gnistan har Per-Anton Olsson marknadsfört det genom en blogg där eleverna i samarbete med svenskläraren berättat om hur bygget framskridit. Det har inte bara inneburit att politikerna i kommunen följt projektet. Även tv och flera motortidningar har också besökt skolan. Den här uppmärksamheten har tränat eleverna i att kommunicera och har fått dem att hålla uppe gnistan och jobba även under sena fredagseftermiddagar.
Prissumman möjliggjorde dessutom att de kunde köpa in en Cheva-van ur vilken de plockade växellåda och motor – naturligtvis en diesel.
Per-Anton har arbetat mycket med att hålla uppe den ursprungliga motivationen, den naiva tron på att allt är möjligt som väcktes i tältet när projektet startade. Han minns hur eleverna i bloggen skrev: ”Eftersom vår lärare har en GMC-hytt och ett par axlar med ekerhjul så finns det goda förutsättningar att bygga en Rat Rod”.
– Jag har samma inställning och ser möjligheter i det mesta. Det vore kriminellt att inte ta tillvara all den fantasi och kreativitet som eleverna bär på.
För det är lätt att se hinder. När han berättade om projektet för fordonslärare från hela länet så var den första frågan om det verkligen var möjligt att bygga bilen utan en ramgigg.
– Men det gick ju att lösa med måttband och ett vattenpass. Det är så lätt att se hinder, tekniska eller ekonomiska. Struntprat – gör något av det du har! Jag kan absolut inte allt.
Det här är inte det första spektakulära projektet han genomfört. För ett par år sedan renoverade de en gammal bandtraktor. När de fått den i körbart skick fick de möjlighet att leka med den och mölja fram med 13 ton Caterpillar i ryggen i en sandgrop.
– Det brukar vi som mekar sällan få. Det var jättemaffigt! Tidningen Traktorpower gjorde reportage och filmade, berättar Per-Anton Olsson.
Han har själv gått på fordonsprogrammet på Lindeskolan. Efter några år på Lindesbergs kommuns verkstad och ytterligare fem år på bilverkstad dök ett vikariat upp på Tullängsskolan i Örebro.
Men att återvända till skolan var inget självklart steg. Per-Anton Olsson har grava läs- och skrivsvårigheter och skolan var ibland en plåga.
– När jag gick här på skolan kände jag mig ofta helt värdelös – usel på grund av mina svårigheter.
Även lärarutbildningen var en pina, att arbeta samtidigt som han på distans läste in sin examen under två och ett halvt år.
– Det var jobbigt. Jag skrev, men fick mycket hjälp av min syster med stavning och med att formulera texter. Men jag känner att jag hamnat rätt; att få arbeta med sådana här härliga elevgrupper och att känna deras uppskattning.
Per-Anton Olsson kommer aldrig att bli en lärare som gör samma sak år efter år. Han vill ständigt gå vidare och hitta nya saker som engagerar. Vissa delar av jobbet tycker han mindre om. Dokumentation, pappersarbete och bloggen är viktiga arbetsuppgifter, men inget han ser fram emot.
– När jag i dag stavar något fel på tavlan så gör det inget. Men det kan vara jobbigt om jag ska meja till exempel till SVT. De känner inte mig och då vill jag stava rätt. Då brukar jag ringa någon kollega. Jag ser ju att rättstavningsprogrammet markerar att jag stavat fel, men jag vet inte hur det ska stavas.
Men det här kan också användas som en tillgång i klassrummet. Det går att bli framgångsrik i sitt yrke trots svårigheter i att stava.
– Vissa elever får känna sig duktiga genom att säga när jag stavat fel – det bjuder jag gärna på. Det är inget vinnande koncept att inta en översittarattityd – inte om man ska få kontakt med eleverna och få dem att jobba.
Kanske är det också Rat Roden som lett till en ökad elevtillströmning. Till hösten finns betydligt fler sökande än platser till fordonsprogrammet.
Markus Forslén och Henrik Olsson, är två av eleverna som håller på att förbereda sig inför Elmia.
– Målet var att det skulle bli en färdig Rat Rod, men att det skulle bli ett så här stort projekt och ge så mycket publicitet det trodde vi aldrig, säger Markus Forslén.
De berättar att avsaknaden av ritningar inneburit att de i gruppen fått lösa problemen efterhand som de dykt upp. Därefter har de gett sig ut i verkstaden för att se om det fungerar i praktiken.
– Vi kom tidigt fram till att vi skulle bygga en pickup, eftersom det finns få sådana i Sverige som rullar. Vi har inspirerats av amerikanska pick-uper på nätet, samtidigt ville vi konstruera något helt eget, berättar Henrik Olsson.
Hytten är i stort sett original. Flaket har de byggt nytt och målat i grönt och brunt. Taket är sänkt fyra tum.
– Styrningen har varit ganska klurig att tänka ut, hur mycket det ska svänga och hur den rör sig med armar, längder och länkar. Det var väl det och frampartiet som var de största utmaningarna, säger Markus Forslén.
Framvagnen fick de höja lite efter att den hängt ner sig efter att de monterat in motor och växellåda. De fick dessutom göra en ny konstruktion för panhardstaget på bakaxeln.
– Vi har haft teorilektioner om hjulvinklar och annat. Vi har inte bara byggt för skojs skull utan det har varit i utbildningssyfte. Vi har ju haft en massa kundjobb och annat under hela den här tiden också.
Bilbygget har inneburit många svetstimmar.
– Alternativet vore att vi stått och svetsat på små plåtbitar. Nu ser vi ett resultat av svetsandet. Vi blev motiverade att få till allt finare svetsfogar när det ska ställas ut och folk kommer och kollar, säger Henrik Olsson.
Jag ringde upp läraren Per-Anton Olsson efter den stora bilmässan i Jönköping. Det hade hunnit hända mycket på ett par veckor. På vägen ner fick lastbilen punktering, åkte ner i ett dike och blev skrot. Som tur var blev ingen skadad och Rat Roden kunde bärgas ner till Elmia.
Men väl i Jönköping så blev det just så bra som han hade hoppats. Chip Fosse – en av världens främste bilbyggare, en legend i dessa kretsar – signerade bilen och tog sig tid att prata med killarna om bygget. Mycket bättre än så kan det inte bli.