Fleecejacka och Foppatofflor, uppseendeväckande och urringat? Personligt eller praktiskt och prestigelöst? Det finns många åsikter om hur man får klä sig när man jobbar i förskolan. Nicola, Martin, Anna och Ida står för några av dem.

Namn: Nicola Barker
Arbetsplats: Täppgårdens förskola, Borlänge
Klädstil: ”Fint”, personligt, gärna med örhängen och halsband.
På bilden:
Hela och rena jeans
Prydlig skjorta eller tröja
Örhängen
Matchande armbandsur

Namn: Martin Therus
Arbetsplats: Förskolan Vittra Mariatorget, Stockholm
Klädstil: Kilten är favoritplagget. Den är praktisk och bekväm. Och snygg, men det kommer i andra hand.
På bilden:
T-shirt med företagslogga
Kilt med massor av praktiska fickor
Fräsiga strumpor
Lös och ledig, samt tålig skjorta
Namn: Anna Thunberg
Arbetsplats: I Ur och Skur Grodan, Sollentuna
Klädstil: Funktionellt och bekvämt, som underställ, fleecetröja, fleecebyxor, ullstrumpor och Goretexskor.
På bilden:
Underställströja i funktionsmaterial (ull eller polyester)
Ullstrumpor
Långkalsong i funktionsmaterial

Namn: Ida Cronebäck
Arbetsplats: Förskolan Lekladan, Linköping
Klädstil: Starka färger i roliga kombinationer. Gärna tights och tröjor med ”neutrala” tryck.
På bilden:
Tatuering ”sapere aude” (latin för våga veta)
Tröja med roligt mönster
Färgglada chinos
Det är mycket man ska tänka på när det gäller personalens kläder i förskolan. Det blev tydligt när vi på redaktionen ställde frågan till er läsare på vår Facebooksida. Kläderna ska förstås fungera för utevistelse, lek, skapande, utforskande, blöjbyten och allt annat som vardagen kan handla om. Det ska värnas om genus, mångfald och rätten till en personlig stil. Samtidigt ska man inte signalera dyrt mode, ha tryck med kommersiella eller stötande budskap eller alltför utmanande kläder, verkar de flesta vara eniga om.
Sedan beror klädvalet förstås också på vad för slags förskola man arbetar i. I en I Ur och Skur-förskola, till exempel, är kläder för utevistelse A och O, som för Anna Thunberg.
För henne är understället ett nyckelplagg under vinterhalvåret. Hon berättar att personalen i hennes förskola har försökt införa ett ”underställsmode ”som innebär att man inte behöver sätta på sig något finare ovanpå. Till exempel är det många av flickorna bland barnen på avdelningen som gärna vill sätta på sig rosa Hello Kitty-tröjor ovanpå när de kommer in.

– Vi vill visa barnen och föräldrarna att varma och bekväma kläder är det bästa och har pratat om att även vi i personalen ska kunna visa att det är okej att bara ha underställ inne, men det är inget som man måste.
– Eftersom föräldrarna lämnar och hämtar barnen när vi är ute så behöver vi inte tänka på att vara representativa inför dem, säger hon.
Fast på sommaren blir det svalare kläder som t-shirt, jeans och shorts.
– Eller allra helst kjol, för min del faktiskt, för att jag tycker det är skönare. Kläderna ska vara funktionella och bekväma, säger hon.
Ibland kan det finnas en outtalad klädkod som liksom sitter i väggarna. Så upplevde Ida Cronebäck det när hon började jobba i förskolan i Linköping, där hon bor.
– Det var nog framför allt från skolan som jag hade fått den bilden, när jag var ute på VFU, säger hon.
– Alla verkade ha samma, ganska ordentliga stil och klä sig i jeans och t-shirt. Då tänkte jag att kanske borde jag klä mig som dem och inte sticka ut.
Nu är hon mer tvärtom. Passar på att ha massor av färg och roliga kombinationer eftersom barn alltid är så tillåtande.

– Att jag ändrade mig beror nog på att min mentor under min sista termin på universitetet hade sin egen stil och jag tänkte att kan hon så kan jag. Nu tycker jag att det är självklart att man ska få klä sig som man vill. Det är en viktig markering mot barnen att man ska få vara den man är. Det är inte så att jag sticker ut särskilt mycket, utan mer att jag sätter på mig det jag gillar. Ofta blir det tights eller chinos och tröjor i starka färger. Jeans har jag ganska sällan.
Däremot finns det kläder som inte hör hemma på en plats där man arbetar med barn, tycker hon. Som utmanande, urringade plagg och kläder med kommersiella eller olämpliga tryck.
– Att gå i mjukisbyxor skulle inte heller kännas okej eftersom förskolan faktiskt är barnens jobb.
Ida Cronebäck skulle inte vilja ha särskilda arbetskläder på sig inomhus. Det skulle kännas lite som att jobba i en fabrik då, tycker hon. Att hennes egna kläder slits är inget som hon bekymrar sig om.
– Jag har aldrig fått någon fläck som inte går att få bort och köper inga dyra kläder. Dessutom tycker jag inte att kläderna slits mer här än när jag är hemma.
För många är det viktigt att få känna sig fina på jobbet. Dels för att de själva uppskattar det men också av hänsyn till barn, föräldrar och hela yrkeskåren. Det tycker till exempel Nicola Barker, som arbetar på en kommunal förskola i Borlänge.
– Men det ska förstås vara funktionella kläder. Och vad jag tycker är fint behöver inte vara fint för någon annan. Det viktigaste är att man själv är nöjd med sitt val och att barnen får se olikheter även inom det området, säger hon.
– Kläderna sänder ut signaler till barnen om hur vi ser på dem och på vårt yrke. Därför tycker jag att det är tråkigt att vissa väljer att ”klä ner sig” i noppiga fleecetröjor, fläckiga och trasiga kläder.

– Jag tycker att många klär sig fint i förskolan men ibland hör man kommentarer om att ”jag ska minsann inte slita på mina egna kläder på jobbet”. Jag tänker precis tvärtom, att barn verkligen lägger märke till hur vi klär oss, luktar och ser ut för övrigt och att de är värda att göra sig fin för. Men det betyder inte att man ska klä upp sig i festkläder.
Själv klär hon sig lite olika, i jeans, skjorta eller tröja, gärna med halsband som barnen har gjort, med stora färgglada pärlor, och örhängen. Favoritfärgerna är rosa, marinblått och svart.
– Det händer att barnen säger att jag är fin. Jag har inte hört något negativt från någon. Fast vem vet vad folk säger när jag inte hör det?
Hon har själv inte framfört sin åsikt om någon kollega kommer i trasiga, smutsiga kläder till jobbet?
– Nej, det tycker jag inte är min sak att göra.
Men alla delar inte Nicola Barkers uppfattning om att man ska få vara fin på jobbet.
”Fina kläder hör inte hemma på förskolan…”, ”Fin får jag vara privat”, skriver en person på vår Facebooksida. ”Man är så trött på vissa förskollärare som tror att dom är på kontoret”, är en annan kommentar. ”Har lite svårt för pedagoger som svassar runt i märkeskläder som inte får bli förstörda” är ytterligare en synpunkt.
Kjol verkar många gilla att ha på sig på jobbet, för att det är svalt, skönt och fint. Det gör exempelvis Martin Therus, vars favorit-arbetsplagg numera är en hantverkskilt.
– Det var när jag var på Kulturhuset här i Stockholm som jag såg kilten för första gången, som bars av både manlig och kvinnlig personal. Jag tyckte den var häftig, säger han.

Precis som snickarbyxorna, som han brukade ha förut, har den massor av fickor som man kan stoppa anteckningsblock, pennor, näsdukar, tappade hårspännen och allt möjligt annat i.
Kilten är svalare på sommaren och ger mer rörelsefrihet än byxorna tycker han. Att den dessutom är normbrytande är en extra bonus. Under kilten bär han löpartights, korta eller långa beroende på vädret.
På hans arbetsplats, förskolan Vittra Mariatorget i Stockholm, är han för det mesta ensam om att ha ”kjol” eftersom de kvinnliga kollegorna föredrar byxor.
– Min chef har fått kommentarer från föräldrar som har undrat över kilten och då har hon svarat att ”det får man acceptera. Olikhet är något som vi bejakar.” Jag själv har fått många positiva rektioner från andra som arbetar i förskolan, som jag har stött på när vi är ute i parker exempelvis.
Numera bärs hantverkskilten av ganska många män i olika branscher, som byggnadsarbetare och elektriker. Åtminstone i Stockholm.
Absoluta tabun då? Finns det några sådana. Nja, kanske inte något som alla är helt eniga om. Bikini nämner ganska många, Borats mankini, säger Martin Therus, lite skämtsamt. Slöja för ansiktet, höga klackar, för korta kjolar och shorts, tröjor som visar magen, är några andra förslag. Och knytblus.