Mode påverkar oss alla

– Det finns en oklarhet i dag, vad får man bära? Det är inte lika styrt längre, säger hon.

Det finns också en förväntan, en press, att följa med i tiden och att vara trendig. Men ingen vet var gränserna går. Hur mycket får jag visa av min personlighet?

Mode är ett fenomen som växte fram 1350 i Burgund och norra Italien. Historiskt har de flesta samhällen haft statiska klädedräkter som förändrats sakta. Kläder och utsmyckningar har traditionellt varit sätt att signalera position i samhället och fungerat som språk och koder.

– En indians fjädrar symboliserar till exempel andlighet, status och klan. Det är viktigt. En björnklo bär man för att man är modig nog att själv ha dödat en björn, säger Hanna Wittrock.

I samband med industrialismen blev mode tillgängligt för allt fler. Kläderna betyder fortfarande mycket för att visa vår identitet, men de är också en lek med den. Olika stilar blandas fritt. Att få grepp om vad som är modernt är svårt när många stilar regerar samtidigt. Du kan göra lite som du vill – bara du vill något.

– Människor förväntas vara mer engagerade i att konstruera sin identitet med hjälp av konsumtion. Det är en form av narcissism att man hela tiden måste reflektera vem man är genom konsumtionen. Det är mycket större fokus på det i dag.

– Det är extremt ytligt, men också något som kommunicerar vårt kollektiva undermedvetna, våra drömmar, våra fantasier, våra begär. Det säger mycket på en djup nivå.

I forskningen används begreppet ”deep surface” – att det rör sig både på ytan och på djupet. En klassisk modeteori är ”trickle down-teorin” som skapades av sociologerna George Simmel och Thorstein Veblen under 1800-talet. Den utgår från att det nya modet startar i det rikaste samhällsskiktet. Tiden det sedan tar för modet att ”sippra ner” i samhällshierarkin för fler att anamma, är samma tid det tar för ett mode att vara inne, ebba ut och dö. Kort sagt: När alla har det är det redan ute.

– Det fungerar fortfarande så till viss del. Och det som följer efter ett visst mode är alltid radikalt annorlunda – att man söker kontrast.

Modet har i dag delvis förlorat sin funktion att skapa rabalder, som hippies eller punk gjorde förr - utom när det gäller vissa religiösa och politiska symboler. Hanna Wittrock tycker det finns en kraft i att kunna gå mot strömmen och uttrycka en åsikt genom klädval, men att det är svårare i dag. När en accessoar eller stil blir accepterad som inte varit det tidigare, som punken, tatueringar eller piercingar exempelvis, beror det på att de inte längre signalerar sitt ursprungliga värde. Att bära ett kors kan förstås vara ett uttryck för religiositet, men också för mode. I dag kan du byta stil ofta, ena dagen hiphoppare och nästa hippie. Det är framför allt positivt, tycker Hanna Wittrock.

– Du kan hoppa mellan humör och sinnestämning. För kvinnor behöver det inte vara en motsättning mellan en ganska bra yrkesposition och knallrött läppstift. Mode i sig är mer accepterat. Det anses seriöst att diskutera och är ett universitetsämne.

Samtidigt är den snabba klädkonsumtionen negativ, säger hon, inte minst för miljön.

– Till skillnad från 60­–70-talet, då fokus mer låg på unisex, betonas skillnader mellan könen mer i modet i dag, både för vuxna, unga och barn.

– Det beror dels på konsumism, för att få nya grejer att marknadsföra, dels på att den jämlikhet man försökte eftersträva med kläder på 60–70-talet är mer etablerad och självklar i dag. Nu gillar vi serien Madmen men det är ingen risk att min status urholkas om jag klär mig som i den serien. Kvinnors position är mycket starkare. Då var man tvungen att markera om man ville leva på ett annat sätt.

Unisexmodet finns samtidigt kvar, betonar Hanna Wittrock. Kvinnor kan bära nästan allt som män bär och det görs ibland drag av modebranschen för att flytta fram positionerna för mäns mode närmare det ”kvinnliga”.

Kläder som framhäver nakenhet, framför allt kvinnors, väcker fortfarande reaktioner. Vad som är okej på jobbet beror på branschen och vem man frågar. Hanna Wittrock tycker inte att det går att dra några fasta gränser för vilka plagg som är tillåtna – som shorts, minikjol, mysbyxor eller linne?

– Allt handlar om hur det bärs, av vem, och vad det signalerar. Det får inte vara för privat i en offentlig miljö.

En oskriven regel är att kläderna på jobbet inte ska signalera sex eller fritid, eftersom det tar fokus från arbetet. Det gäller särskilt i arbete med barn. Kläderna förväntas också, ofta outtalat, harmonisera med kollegornas stil. De ska inte störa kontakten med andra, utan bidra till den.

– Kommunikation är det viktigaste i arbetslivet i dag, ett ideal. Du är ingen robot, det underlättar att du visar vem du är, men inte så att det totalt tar över.

Uppluckringen mellan arbetsliv och privatliv gör att gränserna för när man är privat och offentlig kan skapa oväntade konflikter. Vilka koder ska man följa?

– I en jagcentrerad kultur är det inte bara yrkesidentiteten som ska visas upp, utan vi vill också visa vilka vi är som privatpersoner, säger Hanna Wittrock.

Hon tycker att vi fostras i en viss narcissism och riskerar att bli mer upptagna av vår egen person än det arbete vi utför.

– Arbete generellt har ändrat karaktär. Det förväntas i många yrken, på gott och ont, att det privata glider in i jobbet. Det positiva är att man kan visa mer av sin person i jobbet och slipper klä sig uniformt. Det är en enorm frihet att roller luckras upp.

Samtidigt finns en trygghet i att veta exakt vad som förväntas av en som anställd.

Ålder är en annan klädvariabel som alla förhåller sig till. Men ålder och kläder har allt mindre med varandra att göra, enligt Hanna Wittrock. Äldre personer är allt friare att klä sig ungt.

Åldrade kläder har också blivit modernt. Det skrivs spaltmeter om second hand och vintage och gamla kläder kan säljas på auktionshus.

– Det visar också att man räknar mode och kläder som något med högre status. Något man kan ha på museum.