Elever som har svårt att nå målen på grund av funktionsnedsättning har rätt till särskilt stöd. Täby är bland de första kommunerna i landet att utreda om det också gäller särbegåvade elever.
Är specialpedagogik till för alla? Det vill Täby kommun ta reda på genom att kartlägga hur många särbegåvade elever det finns.
– Vi vill undersöka hur vi kan underlätta för lärare att upptäcka särbegåvning och se hur vi kan möta särbegåvade så att de inte bara ses som en grupp stökiga elever, säger Tommy Nilsson som är sakkunnig i skolfrågor i Täby kommun.
Till sin hjälp har kommunen Sten Collander på Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet, som gör utredningen inom sin masteruppsats. Han förklarar att det inte finns någon bra definition av särbegåvning. Till vardags är han engagerad i föreningen Mensa, vars medlemmar rekryteras bland de två procent av befolkningen som har högst iq. Föreningens budskap är att särbegåvad inte nödvändigtvis är detsamma som högpresterande. På hemsidan står det att högpresterande elever kan svara på de frågor som ställs, medan särbegåvade kommer på alternativa sätt att lösa problem. Mensa förespråkar att särbegåvade barn behöver alternativa inlärningsmetoder.
– Fokus har alltid legat på dyslektiker och andra som har det svårt i skolan. Det är bra men särbegåvade elever är också i minoritet och behöver stöd ibland. Där tycker jag inte att specialpedagogiken har nått ända fram, säger Sten Collander.
Täby kommun är inte riktigt banbrytande inom området. I Västerås pågår också en utredning om vilken kunskap som finns om särbegåvning på kommunens gymnasieskolor. Nacka kommun presenterade dessutom en utredning om elever med ”goda studieförutsättningar” för tre år sedan. I rapporten pekar kommunen bland annat på att forskare inte är eniga om hur särbegåvning ska mätas eller hur dessa elevers behov ska tillfredsställas i skolan. Däremot är världens forskare överens om att särbegåvade elever inte får det stöd som de behöver, enligt rapporten.
En av dem är Jannica Stålnacke, psykolog och doktorand på Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. I sitt examensarbete från 2007 undersökte hon omkring 300 särbegåvade vuxna och tittade bland annat på hur de hade haft det i skolan. Många uppgav att de inte hade fått rätt stöd. Vissa upplevde att de hade gått igenom skolan utan att i princip lära sig någonting. Jannica Stålnacke jämför
med ett hundrameterslopp. Särbegåvade elever behöver ofta bara jogga för att klara kvaltiden. Men eftersom de oftast också har ett behov av att kämpa så blir skolan tråkig.
– Det är inte ovanligt att de ägnar sig åt andra saker som kan framstå som destruktiva. Som att till exempel sitta och prata högt och samtidigt ändå kunna ta in tillräckligt med information för att lösa uppgiften, säger Jannica Stålnacke.
Den som har en iq mellan 85 och 115, eller 90 och 110 beroende på vilken forskare man frågar, klassas som normalbegåvad. I Sverige går iq-gränsen för att skrivas in i särskolan vid 70.
– Tittar man sedan på dem som har en iq över 130 så är de lika annorlunda i sin hjärna som särskolebarnen. Men vi gör ingen anpassning i skolan efter deras sätt att lära sig, säger Jannica Stålnacke.
Men hon betonar att de som oftast har störst problem i skolan är ”gråzonsbarnen”, det vill säga de som har en iq på mellan 70 och 85, eftersom de ofta har svårt att hänga med utan att för den skull behöva gå i särskola.
Utgångspunkten i hennes undersökning var inte skolresultat utan de särbegåvades livskvalitet, alltså hur de mår. Det mättes med ett så kallat Kasam-test som avgör ”känslan av sammanhang”. Som grupp angav de särbegåvade i Jannica Stålnackes undersökning en livskvalitetsnivå som låg klart under det svenska genomsnittet.
– I vuxen ålder kan deras resultat jämföras med grupper av allvarligt psykiskt sjuka när det gäller livskvalitet, säger Jannica Stålnacke.
Det finns inga bekräftade siffror men ungefär två procent av eleverna brukar definieras som särbegåvade. De flesta behöver en person som kan motivera dem genom skoltiden. Många särbegåvade gillar inte heller rutinuppgifter och många gånger kan det vara bra att låta särbegåvade elever arbeta tillsammans med problemlösning, menar Jannica Stålnacke. Hon tror inte på att hoppa över skolår.
– Det lönar sig sällan eftersom de ganska snabbt kommer ifatt de andra ändå. Det enda som händer är att de hamnar ännu mer efter socialt, eftersom de skiljs från sina kompisar.
Att fler kommuner inte har utrett vilken typ av stöd särbegåvade elever behöver förklarar hon med att särbegåvning generellt ses som ett privilegium och att specialpedagogiken är kopplad till elever i andra änden av problemskalan. Den bilden bekräftas i Nacka kommuns utredning där det beskrivs som att det råder en ”allmän föreställning” om att särbegåvade barn är lyckligt lottade. Att just Nacka och Täby är kommunerna som ligger i framkant förvånar inte Jannica Stålnacke.
– Moderatstyrda Stockholmskommuner trycker mer på valfrihet och individuella skillnader jämfört med solidariteten där alla ska vara likadana som präglar det socialdemokratiska skoltänkandet, säger hon.
På tal om politik så var Täbys utredare Sten Collander tidigare ordförande i Moderaterna i Rinkeby och Tensta.
– Täby kommun tog kontakt med mig på grund av att jag är engagerad i Mensa. När det gäller mitt politiska engagemang föredrar jag att se att det inte finns någon koppling. Det är inte relevant eller avgörande på något sätt, säger Sten Collander.
Tommy Nilsson på Täby kommun tycker inte heller att utredarens politiska bakgrund spelar någon roll. Politik kanske också är på väg att spela allt mindre roll när det gäller att utreda särbegåvade elevers behov av stöd i och med att rödgrönt styrda Västerås har gett sig in på området.
Under våren ska Sten Collander intervjua rektorer och lärare i Täby kommun om hur de tolkar styrdokumenten i relation till stödet för särbegåvade elever. Resultatet presenteras i höst.