Djupdykning. Ämnessamverkan är något bra. Det är de flesta överens om. Men ibland kan den vara svår att få till i praktiken. Ändå finns det många sätt att samverka på. Något som reportagen i Djupdykningen i miVIDA 2/12 tydligt visar. Viktigast av allt är att viljan finns.
– Att jobba fram en samverkan mellan ämnen tar ofta tid. Till exempel behöver lärarna sätta sig in i varandras ämnen lite grann för att veta inom vilka områden det passar att samarbeta.
Ingrid Karlefors ser många vinster med samverkan över ämnesgränserna.
– Framför allt underlättas elevernas lärande genom att deras förståelse ökar om de får se världen i sin helhet. Indelningen i ämnen är ju något som vi i skolan har hittat på. Och ibland blir resultatet fullständigt obegripligt, konstaterar hon.
Att elevernas inlärning underlättas av att få arbeta ämnesövergripande var något som man insåg redan i början av 1900-talet. Men då handlade det mest om de yngre barnens lärande. Det var först med Lgr80 som synsättet spred sig hela vägen upp till årskurs 9. Organiseringen av lärarna i arbetslag, som kom med Lpo94, kunde ha skapat ännu bättre förutsättningar för samverkan mellan olika ämneslärare men resultatet blev snarare det motsatta, enligt Inger Karlefors.
– Det var så mycket nytt som kom med Lpo94 att samverkan över ämnesgränserna i praktiken föll bort. Till det bidrog förstås också att den särskilt avsatta tiden försvann.
En viss renässans för ämnesövergripande samarbeten mellan lärare tycker sig Inger Karlefors dock ha kunnat skönja på senare tid. Kanske är skälet till det att allt fler lärare, inte minst i hem- och konsumentkunskap och idrott och hälsa, blir flerämneslärare. Att de senare har lättare för samarbete över ämnesgränserna var en av slutsatserna i Inger Karlefors avhandling ”Att samverka eller ..? Om idrottslärare och idrottsämnet i den svenska grundskolan.” som hon disputerade på 2002.
– Yrkesidentiteten förändras när man undervisar i mer än ett ämne. Då identifierar man sig mer med lärarrollen och mindre med sitt ämne, vilket gör det lättare att ge sig in i ämnesövergripande samarbeten, förklarar hon.
Lärare i praktiskt-estetiska ämnen som bara undervisar i ett ämne kan dessutom ha extra svårt att få till samarbeten med andra lärare eftersom de oftare känner sig mindre delaktiga i skolans övriga verksamheter.
Men ingen regel utan undantag. Det visar om inte annat reportagen i Djupdykningen i miVIDA 2/12 tydligt. De förutsättningar som Inger Karlefors framhåller som allra viktigast för att ämnesövergripande samarbeten ska komma till stånd är också viljan hos lärarna och att de själva får ta initiativ till och planera samarbetet.
– När rektorn eller skolkontoret kört över lärarna och bestämt hur samverkan ska ske fungerar ingenting. Det blev en väldigt tydlig slutsats i min avhandling, berättar Inger Karlefors.
Hon, som själv är gymnastikdirektör i grunden och som arbetat många år som idrottslärare i grundskolan, tycker det är synd att just ämnet idrott och hälsa lätt hamnar utanför när olika samarbetsprojekt dras igång.
– Då tar man inte tillvara ämnets potential. Det skulle till exempel fungera utmärkt som ett kroppens laboratorium där man kan känna och gestalta det man läser om i exempelvis NO, matematik och teknik, påpekar hon.