När lärare använder sociala medier i undervisningen bör de vara medvetna om varför och vad det gör med lärandeprocessen. Det konstaterar Niclas Ekberg i sin doktorsavhandling.
Han är absolut ingen motståndare till sociala medier i undervisning, Piteås kommundoktorand Niclas Ekberg. Men han gillar inte riktigt hallelujakörerna.
– Det är så mycket fokus på att få den tekniska utrustningen, men alla har inte landat i vad som är målet med att använda den i undervisningen, säger han.
Det är reflekterandet han helst av allt vill åt med sin avhandling, som han nyligen lagt fram vid Luleå tekniska universitet. Niclas Ekberg är ämneslärare i samhällskunskap och historia och har själv använt sig mycket av webben i sin undervisning. Men han tyckte att det rusade på i en rasande fart utan att han hann se vad de nya medierna gjorde med honom själv i hans lärarroll, i relationen till eleverna och med pedagogiken och lärandet. Dessutom tog det tid.
– Intresset för det här temat vaknade helt enkelt ur min egen frustration.
Hans avhandling består dels av en litteraturstudie, där han går igenom tidigare forskning inom området. Han lyfter bland annat teorier om hur de individuella, fria sociala medierna kan möta skolan som är målstyrd och kollektiv.
– Det är spännande, tycker jag, mötet mellan institution och person i detta nya medielandskap. Sociala medier kan vara ett verktyg för att nå kunskapsmålen i skolan. Men det finns en del saker att ta särskild hänsyn till, framför allt gränsdragningen mellan privat och offentligt.
Avhandlingens andra del består av ett lokalt forskningsprojekt. Niclas Ekberg har intervjuat och följt åtta lärare från olika årskurser och ämnen, och tittat på deras förhållningssätt till sociala medier i lärarrollen. Men när han påbörjade studien år 2009 hade lärarna inte hunnit så långt som han hade räknat med. Niclas Ekberg fick i stället följa de utvalda i deras respektive utvecklingsprocesser. Med hans stöttning skapade de bland annat bloggar för projekt med eleverna och google-hemsidor där eleverna byggde egna ”wikiliknande” hemsidor med faktabaser som ständigt kan upp-dateras och utvecklas. Dessutom användes Youtube för filmskapande.
Lärarnas förhoppning var bland annat att ge svaga och blyga elever en alternativ möjlighet att ta plats. Men maktstrukturerna i det ”virtuella” klassrummet visade sig vara samma som i de fysiska.
– De elever som tar plats i undervisningen tycks göra det även på nätet, säger Niclas Ekberg.
Och i stället för att låta de sociala medierna bli ett verktyg till ett socialt lärande, där man utbyter tankar med varandra, samarbetar och ingår i en gemensam lärprocess, finns en risk att resultatet blir det motsatta: Eleven sitter ensam med sitt självrättningstest eller så surfar lärare och elever planlöst.
– Det finns också en risk att lärarrollen blir mer framträdande i stället för att man låter eleverna ta mer plats. Vi ger instruktioner, visar multimediala presentationer och så vidare. Är det så vi vill arbeta? frågar Niclas Ekberg retoriskt.
Han återkommer till dilemmat kring gränsdragningen när det handlar om att blanda den privata sfären med skolans.
– Om man till exempel bygger upp en klassrumsblogg bör man diskutera detta. Alla elever vill inte publicera bilder och kommentarer för omvärlden, då måste det finnas möjligheter att dölja eller begränsa åtkomsten till dessa.
Lärarnas inställning till den där gränsdragningen är lika individuell som elevernas, konstaterar Niclas Ekberg. Han har mött dem som till exempel blandar privata vänner med elever på Facebook och inte upplever det som något problem.
– Andra lärare skulle aldrig kunna tänka sig det och i stället har de en professionell Facebook-identitet vid sidan om den privata. Svaret på vad som är rätt tycker jag ligger i själva frågan, att man löpande reflekterar över vad man vill uppnå med teknikanvändningen i sin undervisning.
Men har Niclas Ekberg sett några exempel på när det blivit riktigt bra? När de sociala medierna verkligen blir den där extra kryddan och verktyget som många önskar?
– Absolut, sociala medier ger till exempel en möjlighet att utmana den skrivna texten i undervisnings- och bedömningssituationer. Att eleverna kan arbeta med såväl text som bild, ljud och video ger fler inlärnings- och uttrycksmöjligheter.
Han ger ett exempel på en matematiklärare som skickade med eleverna videokameror ut till närliggande affärer. Uppgiften var att räkna ut med hur många procent olika reavaror var nedsatta. Sedan kom eleverna tillbaka med materialet som bearbetades och lades ut på webben.
– Det blev konkret och hämtat direkt från verkligheten och de kunde dela det med varandra.
Hans intervjuer visar att lärarna oftast inte upplevde bedömningen som svårare än vid ”traditionell” undervisning. Men han betonar att man måste ta hänsyn till att multimodala produktioner tar mer tid och kanske tänka om i kurs- och momentplanering.
Som lärare bör man också våga släppa kontrollen, tror han. Att inte vara den som ensam administrerar bloggar och bjuder in till grupper, utan göra eleverna delaktiga. Då kan det visserligen springa iväg åt ett håll som man först inte hade tänkt, men kanske är det just resan som är själva målet? Dessutom behöver eleverna tränas i att förhålla sig till det ständiga digitala utbudet, de kommer att konfronteras med det i ett framtida arbetsliv.
– Därför tror jag inte på generella begränsningar av användandet.
Som kommundoktorand fortsätter Niclas Ekberg att vara en resurs för Piteå, även nu när avhandlingen är färdig. Han jobbar centralt på utvecklingsenheten för skolorna och är med och planerar och genomför framtida tekniksatsningar. Snart hoppas han åka runt och föreläsa och inspirera. Dessutom driver han utvecklingsprojekt som är riktade mot lärare, just nu håller han på att undersöka vilka möjligheter så kallade smarta telefoner kan ge i undervisningen.
