Tio forskare medverkar i antologin Utbildningsvetenskapens kärna — läraryrkets innersta väsen? Bland dem råder delade meningar om orsaken till skolans problem.
Det är som synes inte litet som alla nya lärare ska kunna, eller åtminstone känna till. För att bidra till kunskapsbildningen har Lärarnas Riksförbund tagit initiativet till antologin Utbildningsvetenskapens kärna, läraryrkets innersta väsen?
Tio forskare skriver utifrån någon eller några av de delar som ingår i den utbildningsvetenskapliga kärnan.
Frågetecknet i bokens undertitel markerar att det långt ifrån råder någon enighet bland skolforskarna. De mest skilda uppfattningarna framför Hans Albin Larsson, professor i historia och Tomas Englund, professor i pedagogik.
Larsson tillskriver ”de teoretiska fackpedagogerna”, och det inflytande i progressivistisk riktning som de har utövat, ansvaret för skolans problem. Detta inflytande vilade inte, skriver han, på djupgående kunskaper om skolans vardag utan var ”en produkt av en successiv erövring av det utbildningspolitiska fältet”.
Det tillhör egendomligheterna i skoldebatten att just de, som likt Larsson menar sig företräda en kunskapsinriktad skola, på lösa grunder förkastar en hel forskningstradition, och den kunskapsuppbyggnad som skett inom denna.
Tomas Englund menar tvärtom att den pedagogiska forskningen i Sverige har varit av hög klass. Felet är, tycker han, att den i skolpolitiken har övergivits till förmån för ”ovetenskapliga och lekmannamässiga föreställningar om en traditionell skola byggd på ensidig disciplin och kunskapsförmedling”.
Jag delar Englunds uppfattning, men störs av den nästan lite rättshaveristiska tonen i hans artikel. Han återkommer flera gånger till Dagens Nyheters angrepp på den pedagogiska forskningen och menar att andra uppfattningar har utestängts från debatten. Det är ingen fruktbar utgångspunkt om man vill påverka opinionen.
Christina Wikström, forskare vid Umeå universitet, skriver om kunskapsmätningar och betyg. Hon är inte negativ till mätningar i allmänhet, men tycker att det ska råda ”nolltolerans” mot dåliga sådana. Ove Lindberg, fil dr i pedagogik, pekar på risken att det ökade mätandet ska leda till ”att andra dimensioner av vad som skulle kunna utmärka ett bra skolsystem hamnar i skymundan eller försvinner helt”. Göran Linde, professor emeritus i pedagogik, berör en besläktad trend – att sätta kunskap för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft framför andra värden i undervisningen. Alla tre kommer – som synes – med befogade varningar.
Tomas Kroksmark, professor i pedagogik, tycker att det saknas en bra beskrivning av ”vad en nyutbildad lärare ska kunna som ingen annan kan”. Det bör, menar han, vara ”kunskapen om hur barn och unga gör när de lär sig saker och ting”.
Heléne Lööw, docent i historia, ger verklighetsnära råd om hur lärarna kan bemöta rasism och främlingsfientlighet i skolan.
Martin Tallvid, doktorand och gymnasielärare, skriver klokt om hur användandet av it kan få eleverna att ta ansvar för sitt eget lärande i en öppen dialog med andra ”fritt från gamla tiders individuella råpluggande och testande av elevers minnesfunktioner”. Men jag saknar något om de ökade kraven på källkritisk kompetens som måste ställas, både på lärare och på elever vid användandet av internet i undervisningen.
Sara Irisdotter Aldemyr, fil dr i pedagogik, skriver om skolplikten och landar i det dilemma som lärare och rektorer ställs inför när föräldrar vill att deras barn inte ska delta i någon viss del av undervisningen, till exempel om sex och samlevnad. Rektor har rätt att tillmötesgå föräldrarnas önskemål, men bör inte göra det. Eleven har rätt till en allsidig kunskap, både för att kunna förstå och respektera andra och för att kunna göra egna fria livsval.
Angelika Kullberg, fil dr i pedagogiskt arbete, beskriver en metod för att utveckla lärararbetet i lektionssalen som kallas learning study. En grupp av lärare följer en serie på tre–fyra lektioner med olika elever och noterar, analyserar, diskuterar och förbättrar stegvis undervisningsmetodiken. De tio artiklarna är var för sig intressanta och läsvärda, men tillsammans spretar de åt alltför många och skilda håll för att ge läsarna en klar bild av den utbildningsvetenskapliga kärnan. För det krävs en mera sammanhållen och – om de medverkande experterna på området ursäktar mig – en mera pedagogisk framställning.