På många skolor är lärarna oense om vad mobbning är. Det är ett stort problem, tycker avgående Barn- och elevombudet Lars Arrhenius.
Den mycket tjocka luntan fyller myndigt sin plats på bordet. Som advokat, domare och utbildare inom juridik kan Lars Arrhenius lagboken på sina fem fingrar. Detta kombinerat med hans engagemang för barns rättigheter gjorde honom på många sätt till ett perfekt val när Barn- och elevombudet inrättades 2006. Under denna tid har han orubbligt stått på elevernas sida, i många fall till rektorers och kommuners förtret.
Men sex år fick räcka. Nyligen tog han sin lagbok under armen och gick den korta promenaden från Skolinspektionens lokaler på Sveavägen till Stiftelsen Friends högkvarter på Roslagsgatan i Stockholm, där han i dagarna tillträtt som ny generalsekreterare.
Rekryteringen av Lars Arrhenius är ytterligare en fjäder i hatten för en organisation som hela tiden lyckas stå i medieljuset, med kändisar, egen dag på Skansen och som nu senast, helt otippat, har fått namnge Sveriges nya nationalarena i fotboll.
Varför valde du att sluta som BEO?
— Mitt förordnande på sex år gick ut och det kändes som en bra tidpunkt att gå vidare och jobba i en mer stödjande roll. Jag känner att jag har gjort mitt genom att ha varit med och byggt upp den här funktionen. Det är en hårt granskande roll i förhållande till skolorna, som kan vara rätt ensam och tuff ibland och som dessutom möter ett visst motstånd.
Vilken typ av motstånd?
— Jag tog ju väldigt tydligt ställning för eleverna och fattade beslut som kunde få stora ekonomiska konsekvenser för huvudmännen. Det är klart att man möter motstånd då.
Har skolorna blivit bättre eller sämre på att ta itu med mobbning sedan du började?
— Det är inte helt lätt att svara på. Men den förändring jag tycker mig se är att skolorna fått bättre struktur i arbetet, med mer kunskap och medvetenhet kring frågorna.
Vilka är de vanligaste bristerna?
— Det är att man inte har en samsyn kring dessa frågor i personalgruppen. Det finns många olika uppfattningar om vad mobbning är så det gäller att diskutera och reflektera inom lärarkåren. Vad är okej, vad är inte okej och när måste vi agera? En vanlig brist är också att skolorna inte kartlägger sin verksamhet, vilket är en avgörande förutsättning för att lyckas i arbetet.
Nolltolerans säger lagen och Friends uppdrag är formulerat som att stoppa all mobbning på skolorna. Är det verkligen rimligt eller bara en utopi?
— Jag tror faktiskt att det går. Jag möts av en hel del skepsis när jag säger det, men jag vill hävda att vissa skolor har lyckats. I varje fall i den bemärkelsen att man agerar så fort man får signaler om att något hänt, att man tar tag i det i ett tidigt skede. Och det är egentligen det som nolltolerans handlar om. Definitionen av mobbning är ju att det pågår under en längre tid, en grupp mot en viss elev.
Ansvarar skolan för kränkningar som sker på internet?
— Absolut. Internet kan inte vara en frizon där man får bete sig hur som helst. Det handlar inte om att granska allt som sker på nätet, men ofta följer det som händer där med in i skolan. Självklart har även föräldrar ett ansvar och en framgångsfaktor mot mobbning är just föräldrasamverkan. Diskutera med föräldrarna var gränserna går och vem som har ansvaret. Formulera klara regler kring vad man får och inte får göra och fråga eleverna hur deras verklighet ser ut.
Bara några procent av de fall rörande kränkande behandling som anmälts till BEO har lett till skadestånd. Vissa talar om en tendens till överanmälan. Vad säger du om det?
— Det handlar inte om särskilt höga anmälningstal. För mig är det en rättssäkerhetsfråga. Vi har höga beviskrav och det räcker inte med att konstatera att en elev är utsatt för en allvarlig kränkning för att utkräva skadestånd så länge skolan har satt in skäliga åtgärder. Det gör att många fall inte går att driva.
Trenden är att fler kommuner väljer att bestrida BEO:s skadeståndskrav för att i stället ta saken till domstol. Hur ser du på den utvecklingen?
— Jag är kluven. Det är dåligt när det handlar om att en huvudman går till rättegång för att bestrida uppenbara kränkningar. Man har ett ansvar för att inte utsätta sin elev för att sitta i en rättegång och bli ifrågasatt. Jag har större förståelse för att huvudmannen går till domstol för att pröva om åtgärderna de satt in är skäliga eller inte. Dessutom är det bra att det kommer domstolspraxis.
Kan högre skadestånd leda till att fler kommuner vägrar att gå med på förlikning?
— Ja, så kan det vara. Men jag har inte — som vissa tror — ändrat praxis för att kräva högre och högre skadestånd. Utan vad jag utgått ifrån är tiden, hur länge eleven har varit utsatt. Det är naturligt att det blir högre skadestånd för elever som kränkts under flera år. Jag har ju inte kunnat pröva fall som ägt rum innan lagen trädde i kraft 2006.
I ett fall som gick till domstol dömdes Göteborgs stad att betala 20 000 kronor till en elev när du hade begärt 245 000. Hur kan det skilja sig så mycket?
— Tingsrätten gjorde en annan värdering av hur pass allvarlig kränkningen var. Men det målet är överklagat till hovrätten och är inte avgjort än. I min bedömning ligger ju även att höga skadestånd kan fungera preventivt och förhindra kränkningar i framtiden.
Du har sagt att det är din uppgift som BEO att »i alla sammanhang hävda barnets rätt«. En skolledning måste ju även ta hänsyn till den anställde läraren, som kanske känner sig oskyldigt anklagad. Kan det finnas en konflikt där?
— I de fall som jag drivit har det alltid funnits en möjlighet att få det prövat i domstol. Därför har jag känt ett stort krav på mig att göra en strikt analys av bevisningen, att den måste hålla. Det gör att det finns en rättssäkerhet i systemet, även för lärarna.
Skolverket har riktat allvarlig kritik mot Friends kärnkoncept med kompisstödjare och menade att dessa till och med kan ha motsatt effekt och öka antalet kränkningar. Vad har du för kommentar till det?
— Vi har tagit till oss av Skolverkets kritik och förändrat hur arbetet med kompisstödjare ska gå till. Vi kanske inte har varit tillräckligt tydliga med att mobbningsfrågor alltid är vuxnas ansvar.
Niklas Arevik