Klotter och stök, ständiga lärarbyten och öppen misstro. När Jessica Håkansson blev rektor på Tolvåkersskolan hoppades hon kunna ändra på det. Efter knappt två år lämnade hon sitt uppdrag.
När bestämmer man sig för att kliva av? Vad händer inom en själv när man inser att det inte blev som man hade trott och hoppats?
Tolvåkersskolan i skånska Kävlinge har utvecklats till en nationell följetong, fått svidande kritik av Skolinspektionen och hotats av tvångsförvaltning. Det var dit Jessica Håkansson kom som entusiastisk rektor hösten 2008. Våren 2010 lämnade hon in sin avskedsansökan.
– Det var ett svårt beslut med många känslor inblandade. Inte minst sådana som handlade om svek mot både lärare och elever. Men när det stod klart att det inte längre gick att bedriva ett närvarande ledarskap sade vi upp oss, både min rektorskollega Agneta Thilander och jag.
Jessica Håkansson hade ett nytt jobb när hon sade upp sig och är i dag rektor på en annan skola i Skåne.
– Det underlättade naturligtvis. Men jag är rätt övertygad om att jag slutat i vilket fall, säger hon.
Krisen på skolan hade pågått länge när Jessica Håkansson kom dit sedan den tidigare skolledningen avsatts. Tillsammans med två tillfälliga kollegor kavlade hon upp ärmarna och drog igång en förändringsprocess som mötte mycket motstånd.
– Jag var verkligen ovälkommen. I personalrummet pågick öppen vadslagning om hur länge vi skulle stanna kvar. Misstänksamheten och misstron var enorm, stämningen otrevlig. Men jag blir triggad av motstånd, sporrad att visa att det går. Även om det var mycket värre på skolan än jag någonsin kunnat ana.
När vi mötte Jessica Håkansson våren 2009 (Chef & Ledarskap nr 3/09) var skolan fortfarande nedklottrad, stökig och orolig. Missnöjda föräldrar ringde varje dag men personalens förtroende hade ökat, från 3 till 44 procent.
En månad senare kom Skolinspektionen, stannade i två dagar och lämnade en lång lista på anmärkningar, bland annat på brister i arbetet med värdegrunden och med elevernas delaktighet.
– Jag kände bara yes! De såg samma saker som jag. Och när Agneta kom någon månad senare blev vi två som kunde jobba tillsammans. Vi kände inte varandra från början men fick en väldigt öppen och ärlig relation.
På skolan tog man hjälp av två konsulter för att arbeta med värdegrunden. Man startade också coachning av lärarna, precis som man gör i tv-serien Klass 9A. Lite i taget blev allt bättre även om det fanns lärare som fortsatte att motarbeta alla förändringar.
– Jag trodde från början att det var de som skulle avgöra om vi lyckades eller inte på skolan. Men så blev det inte.
Hösten 2009 stod det klart att elevunderlaget i kommunen minskade, samtidigt som två friskolor etablerades och lockade till sig elever från bland annat Tolvåkersskolan. Var det rimligt att fortsätta ha två rektorer? Svaret från kommunen blev nej.
– Vi fick i uppgift att ta över ytterligare en skola med 30 lärare och 250 elever. Då började det kännas riktigt tungt. Allt det vi gjort på Tolvåkersskolan var fortfarande väldigt skört, vår närvaro behövdes. Att ha ansvar för ytterligare en skola skulle bli väldigt splittrat, säger Jessica Håkansson.
Efter att ha vridit och vänt på frågan bestämde sig rektorerna ändå för att försöka. Men Jessica Håkansson började undra hur länge hon skulle orka gå till jobbet med glädje. På grund av det vikande elevunderlaget fick man heller inte lov att tillsvidareanställa lärare, något som ledde till den vikariecirkus som till slut utlöste kravet på tvångsförvaltning. Samtidigt ökade pressen på lärarna som tvingades vikariera för varandra.
– Det går ett tag men det finns ju en gräns. Jag möttes ständigt av samma besked, att det inte fanns utrymme för tillsvidareanställningar. Jag kommunicerade med min närmaste chef, politikerna träffade jag mer sällan. Men det var lite som att tala för döva öron. Jag upplevde en brist på förståelse för konsekvenser, dem som jag såg väldigt tydligt ur ett verksamhetsperspektiv.
Så kom den slutliga stjärnsmällen. Rektorerna fick veta att de inte längre skulle få arbeta tillsammans. Båda kände samma sak. Hit men inte längre. Båda sade upp sig.
– Man får ha respekt för arbetsgivarens beslut men också för sig själv. Jag är stolt över vad vi åstadkommit, nöjdhetssiffrorna bland föräldrarna steg från 6 till dryga 60 procent.
– Jag har lärt mig att allt är möjligt. Men också hur viktigt det är att lyssna på sig själv. Jag är i dag väldigt glad att jag gjorde det.