Jag minns första gången jag blev medveten om ett negativt omdöme om mig själv. En vuxen påpekade, för min mamma men så att jag hörde, att jag var omständlig. Till exempel tog det väldigt lång tid för mig att baka ut pepparkakshjärtan. Min mamma visste förstås att det förhöll sig på det viset, men hon hade klokt nog aldrig sagt det till mig. För vad skulle det ha varit för poäng med det? Det hade ju inte gjort att jag bakade snabbare.För vissa går det lite långsammare, helt enkelt. Och människor är bra på olika saker. Jag var till exempel i tidig ålder en fena på homonymer (ni vet ord som heter lika men betyder olika, till exempel ”lever”).
Mitt exempel är förstås en struntsak på många sätt – alla har sådana upplevelser. Men poängen med historien är att jag i dag, nästan 40 år senare, fortfarande minns den där ledsna och förlamande känslan jag fick när jag förstod att jag tydligen inte höll måttet. Den tog till och med bort glädjen att baka pepparkakor under en tid.
Det gäller att tänka sig för innan man bedömer barn.
Jag läser om bedömningar av barn i en sprillans ny rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) och blir fundersam. Bakgrunden till rapporten är att det går sämre för svenska grundskoleelever, att en lägre andel klarar gymnasiet, att fler unga hamnar utanför arbetsmarknaden och att den psykiska ohälsan ökar bland unga vuxna.
En god start kräver tidigt stöd och rätt stöd, slår rapportförfattarna fast. Ja, det kan vi ju alla skriva under på. Det är inte heller något nytt. Speciellt inte för alla som arbetar i förskolan.
ESO-rapporten förespråkar att alla barn ska testas diagnostiskt när de börjar förskoleklassen. Så att man upptäcker dem som behöver extra hjälp.
Det vore ju smidigt om det fungerade så, att bara för att man har identifierat ett problem så blir det löst. Men så är det ju tyvärr inte.
Skolverkets utvärderingar av förskolans verksamhet visar att barn i behov av särskilt stöd har ökat och fortsätter att öka. Men det leder sällan till att förskolan får några extra resurser tillskjutna för att möta barnens behov. I stället för att testa alla barn vore det väl bättre att skjuta till resurser i verksamheten?
Tester leder oundvikligen till ett utpekande. En av riskerna med det är att man lägger problemet hos barnet, i stället för att titta på vad man behöver göra med verksamheten och miljön.
Kunskapen finns redan, i väldigt stor utsträckning, hos lärarna i förskola, förskoleklass och skola. Men det gäller att de som bestämmer lyssnar på dem som arbetar i verksamheten.
Eller som professor Ingrid Pramling Samuelsson sa i en intervju häromdagen: ”Man tror att man löser det genom tester, men problemet är ju inte att hitta problemen, utan att det inte görs något åt problemen.”