I min utbildning har det lagts stor vikt vid att bedömning ska vara formativ och inte summativ. I slöjdämnet har vikten av att bedöma elevens färdigheter och process lyfts fram, snarare än resultat eller färdig produkt.
När jag själv gick i grundskolan kändes det rätt självklart att det var den färdiga produkten, och lärarens uppfattning om dess kvalitet, som styrde vilket betyg jag fick. Och ute i verksamheten i dag tycker jag mig se spår av att denna summativa bedömning lever kvar. Vid en snabb rundfrågning bland slöjdlärare i min omgivning och bekantskapskrets, när det gäller attityder och eventuella svårigheter eller utmaningar med det nya betygssystemet, har många sagt att det är en komplicerad betygsskala. Man har diskuterat upplevelser av för lite tid till analys och arbete med betygen, och att detta lätt leder till att betygen sätts i sista sekund varje termin.
Några nämner att de skulle vilja ha färre nivåer, kanske bara en godkänd och en icke godkänd. Eller inga betyg alls utan snarare ett ”rekommendationsbrev”, läsårsbrev (som i waldorfskolan) eller ett skriftligt omdöme.
I och med Lgr11 skrevs nya kursplaner för skolämnena. Den stora förändringen är att den nya kursplanen för slöjd fokuserar på vilka rent hantverksmässiga och tekniska kunskaper ämnet syftar till att utveckla hos eleverna. Ett ofta bortglömt material för att kunna förstå och tolka den nuvarande kursplanen är den minst lika viktiga och ”förtydligande” bilagan Kommentarmaterialet till kursplanen i slöjd som finns att läsa eller beställa på Skolverkets hemsida. Enligt den ska förändringen av kursplanen ”inte uppfattas som att slöjdämnet ska teoretiseras, utan som att eleverna ska få större möjligheter att observera och reflektera över sin egen kunskapsutveckling”.
En viktig strävan med förändringarna är att lägga större vikt vid att eleverna ska utveckla sin egen förmåga att analysera och värdera sitt slöjdarbete. Den tidigare betoningen på den personliga utvecklingen har man velat balansera ut, och i stället få ett jämnare fokus även på slöjden och slöjdkunskapernas betydelse i det nutida samhället, materialkännedom, återbruk och ”det hållbara samhället”.
Själv tycker jag att risken för godtycklighet är svår när det gäller bedömning. Frågan är om den någonsin går att helt komma ifrån, i och med att det faktiskt är människor som bedömer andra människors prestationer. Allt möjligt från exempelvis dagsform till personkemi, personlighet, synsätt, resurser och gruppdynamik spelar självklart in.
I formuleringen i avsnittet om kunskapskraven krävs av progressionen för betyg E till exempel: ”enkelt och delvis genomarbetat”, C: ”utvecklat och relativt väl genomarbetat” A: ”välutvecklat och väl genomarbetat”. En annan progressionsformulering lyder för E: ”ge enkla omdömen”, C: ”ge utvecklade omdömen” och A: ”ge välutvecklade omdömen”.
Är inte dessa kunskapskrav väldigt tolkningsbara? En vild gissning är att man skulle få väldigt olika utlåtanden av olika lärare, när det gäller till exempel om en elev delvis, relativt väl, eller välutvecklat och väl genomarbetat, utfört eller slöjdat.
Jag tycker att kunskapskravens progressionsformulering kräver en väldigt stor kännedom om varje elevs individuella förkunskaper, förförståelse, tidigare erfarenhet och förutsättningar. Bedömning och betygsättning efter den nya kursplanen ställer med andra ord inte bara nya, andra och högre krav på eleven, utan i allra högsta grad och framför allt även på oss lärare, och vår dialog och vårt samarbete med varandra.