Så sänkte Enköping sjuktalen

Eva Stenberg, rektor på Gröngarns förskola i Enköping, sitter på sitt arbetsrum nedanför en jättelik plansch av Sitting Bull. Hans fårade ansikte och lugna blick möter henne när hon ser upp från sitt skrivbord. En blick som blir en slags tyst uppmaning om eftertänksamhet och bildar en motvikt till hennes eget temperament, för hon ser sig som en energisk och entusiastisk ledare som ibland kanske driver på för mycket.

Eva Stenberg bläddrar lite bland de papper hon har i knäet. Det är dokumentation från projektet Hälsan i fokus, som hon och alla andra rektorer i förskolan och grundskolan i Enköping deltog i för något år sedan. Ett projekt som enligt vissa har lett till att antalet sjuktimmar har minskat med motsvarande 23 heltidstjänster. Andra är försiktigare när de tolkar resultaten.

Hälsan i fokus initierades av Lars-Erik Klason. Som styrelseordförande på Lärarförsäkringar kunde han inte undgå att notera att lärarna låg högt upp på listan över grupperna med mest sjukskrivningar och det gjorde honom nyfiken på vad som kunde göras åt saken. I samarbete med Karlstad universitet drog han därför igång projektet, och engagerade konsulten Susanne Pettersson som föreläsare.

Syftet var att uppmärksamma skolledarna på deras viktiga roll i att främja friskhet bland sin personal, och under ett och ett halvt år deltog Enköpings rektorer i grundskolan och förskolan i sammanlagt nio föreläsningar och workshops med olika innehåll. Under samma tid gjordes också hälsoenkäter bland personalen och svaren mättes mot undersökningar gjorda på andra arbetsplatser runtom i landet.

För Eva Stenberg kom Hälsan i fokus mycket lägligt, för hon hade nyligen tagit över som chef på Gröngarns förskola och var i färd med att förändra arbetet där. Innehållet på föreläsningarna, som kan beskrivas som en ”chefens gott och blandat”, tog hon därför tacksamt med sig tillbaka till förskolan och testade på personalen, precis som upplägget var tänkt. Hon ger några exempel på vad det lett till på förskolan: de har talat om mål och uppdrag, om vilka möten som var nödvändiga och inte, om arbetsbelastning och organisation. Hon köpte in anteckningsböcker och uppmanade alla att skriva ner minst en sak varje dag som de var nöjda med, eftersom hon upplevde att förskolans personal ofta lämnade arbetet med en känsla av frustration över att de inte hade presterat tillräckligt.

Sammantaget spände alltså projektet över många områden, för ett av de grundläggande syftena var att cheferna skulle arbeta med allt det som kännetecknar en god arbetsplats med ett positivt klimat. För att definiera vad det är tog man stöd i tidigare forskning.

Eva Stenberg tar fram en ny sida och låter pekfingret dyker ner på en rad där.

– Det här är friskhetsfaktorer: medveten organisation med tydliga mål, en kreativ arbetsmiljö, ett konsultativt ledarskap och ett öppet arbetsklimat. De här sakerna känner jag igen, de har vi fått in.

På förskolan har antalet sjuktimmar blivit färre, men det handlar inte om att korttidsfrånvaron har minskat. Den är konstant eftersom infektioner lätt sprids när barnen är små, konstaterar hon. Däremot har de, precis som på andra håll i Enköping, kommit till rätta med långtidssjukskrivningarna.

– Jag upplever att vi har blivit bättre på att se varandra. Ska jag vara här? Är det här vad jag vill? Eller ska jag avsluta? Ska jag gå vidare?

Som chef har hon nog blivit bättre på att ställa rätt frågor, tror hon. Diskussionerna om vars och ens ansvar och uppdrag gör både att fler känner sig sedda och bekräftade, och att hon som ledare kan ställa krav på ett annat sätt.

– Genom att vi tydliggör våra mål, vårt ansvar och våra arbetssätt kan en medarbetare förhålla sig till det.

I utvecklingssamtal ställer hon frågor som ”Trivs du här?”, ”Vad är dina styrkor?”, ”Vad vill du göra?” och ”Har du något specialintresse som du vill fokusera på?”.

– Hittar man inget man tycker är meningsfullt eller utvecklande får man fundera på om man är på rätt plats eller hur man vill gå vidare.

En annan sak som gjorde intryck var en idé föreläsaren Susanne Pettersson introducerade, nämligen att alla ”skapar tillstånd” och att tillstånd smittar.

Eva Stenberg sjunker ner i fåtöljen mitt emot, hissar upp ögonbrynen och ser trumpen och uttråkad ut på samma gång.

– Nu är jag oengagerad.

Det är ett exempel på ett tillstånd som kan påverka innehållet på arbetslagsmöten och som inte är vidare positivt, menar hon. Även som ledare måste man vara medveten om att ens tillstånd smittar, något som för henne i vardagen betyder att hon lägger extra vikt vid bemötandet.

– Vi kan inte ändra på varandras personligheter men vi ska vara medvetna om att vårt tillstånd påverkar vår omgivning.

På Enköpings skolförvaltning en bit därifrån arbetar skolchefen Göran Hedström, som också deltog i projektet. Även han lyfter fram Susanne Petterssons föreläsningar som oerhört givande, särskilt idén om att skapa tillstånd. Det är en idé som omsätts i praktiken av honom och andra i dag.

– Inför ett möte tänker man kanske: vad vill jag uppnå? Jo, jag vill genomföra den förändringen.

Han ler på andra sidan bordet.

– Här börjar vi tvärtom. Vad ska vi skapa för tillstånd?

Först bygger man upp tillståndet man vill att alla ska uppleva, sedan kommer man med organisationsförändringen man vill genomföra, förklarar han. Att ”skapa tillstånd” är något alla nu känner till.

– Vi har skapat en gemensam vokabulär.

För honom har det inneburit att han alltid börjar en konferens med musik eller en bild. Med en ”mjuk ingång” som han säger. Samtidigt är han medveten om att alla inte var lika imponerade av Susanne Petterssons föreläsningar.

– Det blev lite hallelujastämning ibland, säger han och nickar leende. Hon var duktig på att skapa tillstånd i gruppen. Då blev man påverkad.

Förutom idén om tillstånd ser Göran Hedström många vinster med projektet: att sammanhållningen bland skolledarna från skola och förskola blev mycket bättre tack vare att de fick träffas återkommande under en så lång tid. Att resultaten i hälsoenkäten blivit bättre. Att sjuktimmarna har blivit färre: från 8 till 5 procent av de arbetade timmarna.

– Vi har jobbat med dem som är långtidssjukskrivna och det är framförallt där vi har hämtat in många timmar.

Förutom rehabilitering har flera av de långtidssjukskrivna erbjudits andra jobb inom eller utanför kommunen och vissa har förtidspensionerats. Men hur många det rör sig om är det ingen som vet.

Då infinner sig frågan vad som egentligen gjort skillnad. Handlar det i själva verket om att cheferna blivit duktigare på att få folk att sluta eller byta jobb?

Jo, det kan nog vara en del av förklaringen, tror Göran Hedström och Lars-Erik Klason.

– Det är en del av det. Man förbättrade även avvecklingsinsatserna, säger Lars-Erik Klason.

Det finns andra saker som också komplicerar bilden. Under projekttiden ändrade Försäkringskassan sina regler kring sjukskrivning och ersättning vilket ledde till att ohälsotalet för landet minskade. Dessutom härjade svininfluensan – och vissa tror att personalen blev friskare eftersom man var så noga med att tvätta händerna.

Ändå anser Lars-Erik Klason att skillnaderna i sjukskrivningstalen var så pass stora i Enköping att man kan påstå att projektet gjorde skillnad. Han jämför med andra förvaltningar i kommunen där sjuktalen under samma period ökade. Dessutom lyfter han fram att nöjdheten på skolor och förskolor ökade signifikant, bland annat hos de äldre lärarna, enligt de enkäter som gjordes.

Så är då hälsoenkäter ett bra verktyg för rektor att arbeta med?

Eva Stenberg på Gröngarns förskola gnider handen över pannan.

– Det här med enkäter är svårt.

Hon tycker att man ska vara försiktig med att tolka in för mycket i resultaten, som på hennes förskola visade på en förbättring av trivseln. Hon tror att utfallet kan bero på vilken tid på året den görs – innan jul eller i januari när alla är som mest sjuka eller i maj när folk snart ska på semester, men även beroende på dagsformen och vad som nyligen hänt på arbetsplatsen. Enkäten måste göras under flera år för att man ska kunna ha ett mer trovärdigt underlag att utgå ifrån, tror hon.

Hans Lithammer är rektor för Munksunds rektorsområde, där Eva Stenbergs förskola ingår. För honom slog föreläsningarna ibland an en känsloton han inte gillade.

– Jag hade svårt för det här medryckande – du vet ”och så säger vi YES allihop för det här fixar vi”, säger han och höjer en knuten näve i en slags segergest.

Han blev berörd och förförd av filmer som visades och av saker som sades, men det är pedagogiska grepp han känner ett behov av att problematisera, särskilt i rollen som ledare. När man entusiasmerar andra och skapar tillstånd finns det risk att man bygger något som inte är vidare hållbart, tycker han. Skapar man en YES-stämning som plattform för att fatta beslut, kan allt komma på skam när man är tillbaka i vardagen med de ”störningsstämningar” den innebär. Kraften får inte ligga i den tillfälliga ledaren eller föreläsningen, säger han.

– Det är jätteviktigt att välja tillstånd, men man får inte välja någon annans tillstånd. Utan det måste bottna i en själv.

Han trummar med fingrarna mot bordsskivan. Kanske är han för seriös, funderar han, men slår strax undan tanken. Det här med hälsa är så himla allvarligt och på varje stor arbetsplats finns det alltid några sköra individer. Och allting händer – medarbetares nära och kära dör, eller så blir de själva sjuka.

– Vissa klarar att hantera stark oro medan andra nästan dukar under, och det handlar inte om att välja tillstånd utan om hur de är …

Det finns alltid en bortre gräns, resonerar han.

– Är man sjukskriven för att man är sjuk, då tänker man inte bort det. Sen kan man ändå välja tillstånd och det är ändå av betydelse om man tycker att glaset är halvtomt eller halvfullt, men man måste låta det spegla sig mot grundrealia.