En dag i oktober 1987 tränade Matthieu Boya golf på lunchen på en gräsbevuxen ödetomt intill fabriken där han jobbade som tillsynsman. Bortom den, på andra sidan ett staket, låg Benins flygbas.
Fågeln skrek och störtade rakt mot startbanan där den träffade – och krossade – vindrutan på ett plan som var på väg att lyfta. Piloten tvärbromsade och gled rakt in i fyra militärflygplan. I sammanhanget ska det nämnas att Benin vid den här tidpunkten inte hade fler än fyra militärflygplan. I ett enda slag, bokstavligen talat, hade alltså ett helt lands flygvapen utplånats.
Händelsen återges i boken Heroic Failures av Stephen Pile som hyllar misslyckandets konst. Tyvärr tappar författaren bort sig själv och budskapet dränks till slut i skratt i uppradandet av flopppar, den ena värre än den andra.
Det är synd. Här, i våra misstag, vilar annars en del av mänsklighetens samlade potential. Vi lär av historien och vi lär av våra egna misstag, vare sig övertrampet skedde i Berlin på 1930-talet eller alldeles nyss vid ett köksbord i Krokom. Vi blir bättre och klokare som individer och som ett kollektiv.
Nå. Så enkelt är det förstås inte. Vi trampar på i våra stövlar och går alldeles för ofta ner oss i träsket av hatpolitik, orättfärdigheter och allehanda aggressioner. Kanske är just detta en av homo sapiens största svagheter. Detta, att vi har så svårt att lära av våra misstag.
På internet finns det ett väldigt antal sidor om att lyckas och om att bli framgångsrik. Det finns också mycket skrivet om misslyckanden. Men då främst hur man ska resa sig upp, skaka av sig motgångarna som om de aldrig hänt och ta sig över hindren. Att stanna upp, fundera och analysera ges ingen prioritet.
Det börjar tidigt, sägs det, med överbeskyddande helikoptermammor- och pappor och curlingföräldrar, som gör sitt bästa för att eliminera hela processen i ett försök att skydda barnen från alla former av misslyckanden och besvikelser.
Man kan få nog. Därför finns det också en växande motrörelse där det värnas om rätten att få göra en rejäl tabbe och älta det som hänt så länge det behövs. Där, i dessa anti-kretsar, har Matthieu Boya hjältestatus.
Tekniskt sett tycker jag inte att det ödesdigra utslaget var ett misslyckande, utan mer en olyckshändelse. Men okej, ibland är gränserna flytande.
Jag inte kan hitta några uppgifter om vad som hände med Boya efter 1987. Men jag föreställer mig gärna att han drog sig undan, lämnade fabriksjobbet och gjorde något viktigt av sitt liv. Just nu befinner han sig (förhoppningsvis) i ett subtropiskt område i Sydostasien. Hans skägg är vildvuxet och han sitter fastkedjad vid foten av ett teakträd i protest mot att regnskogen skövlas för att göra plats för till exempelvis golfbanor.