Hon fick skoltrötta att återvända

– Hela samhället har förändrats under den här tiden, utan att skolan har hängt med i utvecklingen, konstaterar hon.

Trots att Titti Ljungdahl numera har en ny rektorstjänst på en annan skola i Mölndal, har Almåsskolan en särskild plats i hennes hjärta. Här har hon tillbringat mer än halva sitt yrkesliv och här har hon genomfört den största bedriften under sin karriär.

Tillsammans med specialläraren Camilla Rudevärn lyckades hon locka tillbaka de högstadieelever som de flesta hade gett upp hoppet om.

– När jag tillträdde som rektor 2006 fanns det en grupp tjejer på Almåsskolan som sällan eller aldrig var här. Jag beslöt mig för att komma till rätta med problemet, berättar hon.

Först försökte hon med traditionella metoder som enskild undervisning, anpassat schema och extra mentorstöd. Men utan resultat – tjejerna dök fortfarande inte upp i skolan. Eller så kom de dit och hängde i korridorerna, utan att gå in på lektionerna.

Skolan upplevdes som långtråkig och i många fall helt obegriplig.

– Till stor del handlade det om estetiskt lagda barn med intresse för bild, musik och teater. Allt det som den vanliga skolan ofta ligger långt borta från, säger Titti Ljungdahl.

Men det måste väl ändå finnas ett sätt att få de här eleverna att tycka om skolan? När rektorn och specialläraren hade uttömt alla egna idéer, satte de sig och sökte information på nätet. Där kom de i kontakt med den engelska skolformen Not School, som bedriver en framgångsrik utbildningssatsning för skoltrötta elever i London. Grundidén för Not School är att eleverna själva ska få välja lokal, innehåll och tid för sin undervisning. Om de pluggar bäst hemma i sängen klockan två på morgonen, är det så det får bli.

– Vi blev nyfikna på deras tankegångar och reste dit på ett studiebesök, berättar Titti Ljungdahl.

Resultatet blev den tjejgrupp som startades på Almåsskolan 2008. Till en början var de bara tre flickor, men gruppen kom att utökas med ytterligare fem elever. Deltagarna fick varsin dator i handen och uppmanades att jobba med sina egna intressen. Det spelade mindre roll om eleverna tyckte bäst om hästar, idrott eller musik, oavsett vad de gillade fick deras favoritsyssla bli underlag för all undervisning.

Och genom att fånga upp vad som låg eleverna varmast om hjärtat, lyckades Titti Ljungdahl och Camilla Rudevärn obemärkt väva in de olika skolämnena. Bara de inte omnämndes med den vanliga terminologin.

– Det var viktigt att inte påpeka att eleverna hade svenska, engelska eller matte. Trots att det faktiskt var vad det hela handlade om.

Titti Ljungdahl berättar om den hästtokiga tjejen som inte ville plugga matte, men räknade ut vad en häst skulle kosta – utan problem. Eller hur eleverna som älskade musik eller foto fick gestalta olika berättelser i sin svenskundervisning.

Dessutom insåg Titti Ljungdahl vikten av att eleverna kom i kontakt med vuxna de hade förtroende för. Hon frågade dem om det fanns någon på skolan de upplevde att de verkligen kunde lita på.

– Många svarade specialläraren Rolf Säfström och då frigjorde jag honom från andra uppgifter under en tid.

Målet var att eleverna skulle känna sig trygga, sedda och se positivt på sitt lärande. Att det ibland krävdes okonventionella metoder för att nå dit, var inte något som bekymrade rektorn. När eleverna sa att de var för trötta för att kliva upp på morgonen, införde hon frukostservering i skolan.

Orättvist, tyckte andra elever. Titti Ljungdahl bemötte dem på ett enkelt men effektivt sätt.

– Då ändrade vi regeln så att alla som inte fick frukost hemma kunde äta i skolan. Det var väl 13 elever som mest, säger Titti Ljungdahl med en ryckning på axlarna.

Mobiltelefonen blev också ett självklart verktyg och lärarna kommunicerade med eleverna via sms. Ingen av gruppdeltagarna kunde utebli från lektionerna, utan att någon från skolan tog kontakt. ”Var är du? Hur mår du? Oavsett när du kommer är du välkommen hit …”

Samtliga elever som ingick i gruppen har gått vidare till andra skolformer och många har fortfarande kontakt med sin gamla högstadieskola. Titti Ljungdahl är övertygad om att satsningen blev räddningen för flera av dem, i en annars ganska kaotisk tillvaro. Några av eleverna saknade stöd hemifrån, medan andra bara hade tappat fotfästet i skolan.

– Jag träffade en av flickorna när hon hade gått ut Almåsskolan och börjat på gymnasiet. Hon förklarade att gruppen hade ”räddat hennes liv”.

Individanpassad undervisning och en mer coachande lärarroll är vad skolan behöver arbeta för, anser Titti Ljungdahl. Samhället ser inte längre ut som det gjorde för 50 år sedan och skolan behöver följa med i utvecklingen.

Därmed absolut inte sagt att kunskapen ska stryka på foten, poängterar hon. Lika viktigt som trygghet och framtidstro är i skolan, lika angeläget är det att eleverna går ut med tillräckliga betyg.

– Förra året hade avgångseleverna på Almåsskolan 100 procent behörighet till alla nationella program. Det är vi oerhört stolta över.