Entreprenöriellt lärande passar bra för elever i behov av särskilt stöd, konstaterar specialpedagog Carina Andersson i sitt examensarbete. Hon blev själv förvånad över resultatet.
Enligt skolans nya styrdokument ska entreprenörskap genomsyra hela skolväsendet. Entreprenöriellt lärande är ett något vidare begrepp än entreprenörskap, som ju syftar till att driva företag. Ett entreprenöriellt förhållningssätt handlar om att låta elever ta fram sina drivkrafter och sin kreativitet samt arbeta projektinriktat och verklighetsanknutet. Läraren fungerar som handledare eller coach.
– Alla är så positiva kring entreprenöriellt lärande och menar att det ökar elevernas motivation och måluppfyllelse. Jag frågade mig hur väl denna fria studieform egentligen passar elever i behov av särskilt stöd, säger Carina Andersson.
Hon valde därför att ställa frågan i sitt examensarbete på specialpedagogutbildningen vid Malmö högskola. Hon undersökte fyra elever i behov av särskilt stöd och fyra elever utan detta behov på yrkesprogram där man hade arbetat entreprenöriellt i tre läsår. Intervjuerna visade att eleverna i behov av särskilt stöd gynnades mest av arbetsformen. De kände sig sedda, hade blivit mer öppna och ansvarstagande och de hade fått en tro på sig själva. De hade också fått bättre betyg.
– Ja, jag blev förvånad, erkänner Carina Andersson.
Men ännu mer förvånad blev hon över studiens andra resultat: eleverna utan behov av särskilt stöd var mer negativa till den entreprenöriella lärandeformen. De hade visserligen också fått bättre betyg, men de tyckte att arbetssättet var ostrukturerat och lärarna mindre samstämmiga. Sammantaget kände de sig mindre motiverade.
En möjlig anledning till dessa elevers tveksamhet skulle enligt Carina Andersson kunna vara att de är vana vid yttre motivation; exempelvis genom att få bättre betyg än många andra. I det entreprenöriella lärandet är det däremot viktigare att hitta inre motivation.
En annan hypotes är att lärarna helt enkelt lade mer tid på eleverna i behov av särskilt stöd, och att de andra eleverna därför utmanades mindre.
Carina Andersson drar slutsatsen att det entreprenöriella lärandet går att betrakta som ett inkluderande arbetssätt.Den pedagogiska formen blir ett kompensatoriskt hjälpmedel.
– I en grupp sitter eleverna med olika nycklar, alltså olika kompetenser. När de börjar bolla idéer tillsammans har alla något att bidra med och kunskapen blir större.
Carina Andersson understryker att studien är liten, och hon skulle därför gärna se fler och större studier om entreprenöriellt lärande och elever i behov av särskilt stöd.
Elisabeth Cervin