Kjelle trivs hemma med sin Bettan. Det är lugnt och mysigt men så händer det något. Bettan får ett jobb. Nu ska Kjelle börja förskolan, eller dagis som författaren föredrar att 
kalla det. Bettan säger med en bekymrad min: ”Det är jättekul där och du får leka med andra hundar…” Vi frågade barnen hur Bettan och Kjelle kände sig och det visste barnen minsann. ”Nu blir det oroligt”, sade ett barn.
Boken är mycket fint illustrerad, historien enkel men angelägen. Den mest känslosamma stunden i boken är när Bettan lämnar Kjelle till den manlige förskolläraren. Både vuxna och barn blir berörda när tårarna trillar på Kjelle och Bettan och man ser att klockan är tio i åtta på morgonen och man vet hur länge Kjelle måste vara kvar i förskolan.
Denna bok skulle kunna vara passande vid inskolning – kanske främst för föräldrar med separationsångest. För oss som jobbar i förskolan kan det vara lite irriterande med bokens titel som innehåller ordet ”hunddagis”. De flesta av oss försöker få bort ”dagis-stämpeln” medan andra inte förstår vad vi irriterar oss på. Jag är en av dem som gärna läser ”hundförskolan”.
Elisabeth Ämting Förskollärare i barngrupp med 3-5-åringar