De kan konsten att hålla kontakten

Det är inte lätt att få till en telefontid med Lisbeth Boo-Andersson eftersom det är mitt i älgjakten. Hon befinner sig helst i skogen med en bössa i näven och njuter av frisk luft och natur, därefter väntar slakt och kött som ska tas om hand. Just denna klara höstmorgon håller hon sig ändå hemma eftersom hon om några timmar ska leda veckans matlagningskurs för herrar.

Arbetslivet som lärare i hem- och konsumentkunskap är över men livet som pensionär är minst lika hektiskt. Denna beskrivning stämmer inte bara in på Lisbeth Boo-Andersson utan även på hennes kurskamrater från Seminariet för huslig utbildning i Uppsala, som tog sin hushållslärarexamen 1967. Det kan Lisbeth Boo-Andersson intyga med säkerhet. För trots att det var mer än fyrtio år sedan vännerna skildes åt håller de fortfarande kontakten. Vartannat år träffas de tolv flickorna, numera damerna, för att frossa i gamla minnen och skapa nya.

Att hålla kontakten med enstaka kurskamrater efter att skolan slutar är ovanligt. Att bibehålla den med alla i över fyrtio år måste vara unikt.

En del av hemligheten bakom är den ”vandrande svarta boken”, som vi strax ska få höra mer om. En annan anledning är det starka kamratskapet som uppstod.

– Redan från början hade vi en god sammanhållning. Det blev en vana att gå på kondis och fika allihop när vi hade gjort något prov. Vi hade så mycket gemensamt och alltid så mycket att prata om, berättar Lisbeth Boo-Andersson.

Examensfotot skvallrar om att det var ett sammansvetsat gäng. Förutom att de nybakade hushållslärarna sitter snyggt med spirorna på sned – det får visst benen att se längre ut – har alla identiska klänningar. De tyckte att det var en kul idé att se likadana ut.

– Vi köpte tyget tillsammans och sydde upp klänningar enligt samma modell. De flesta av oss var duktiga på sy och sydde sin egen, minns hon.

Det var sorgligt att skiljas åt efter en både rolig och arbetsam tid. De bestämde sig raskt för att fortsätta träffas kontinuerligt. Till skillnad mot de flesta andra som avlägger samma löfte lyckades de infria det.

– Men vi förstod att det lätt skulle rinna ut sanden om vi inte höll kontakten från början. Vi skulle ju dessutom vara utspridda över hela landet, säger Lisbeth Boo-Andersson.

Då kläckte någon en strålande idé. En svart anteckningsbok skulle bli kittet som höll ihop gruppen. I den skulle de skriva viktiga saker som hände både på det personliga och på det yrkesmässiga planet. Ett slags vykort till alla. Anteckningsboken skulle skickas runt i bokstavsordning efter flicknamn. Inte nog med det. De skulle också i god tid se till att boka datum för framtida sammankomster.

Den svarta boken började sin vandring – och en bok blev till flera. De fylldes med livets väsentligheter. I början handlade det ofta om nya arbeten och arbetsplatser, om resor, sedan följde giftermål, husköp och byggnationer, därefter information om tillökningar i familjen.

– Ett tag var det väldigt många blöjbyten, skrattar Lisbeth Boo-Andersson.

Oftast beskrivs lyckliga tilldragelser – men även livets motgångar. Det förekommer också många ursäkter om att boken blivit liggande längre än vad det var tänkt. Och även förmaningar om att någon virrat till det och börjat skicka i bokstavsordning efter nya efternamn och inte efter flicknamn. Men uppenbarligen har det ändå fungerat och det ända sedan 1967.

– Att få boken på posten och läsa vad de andra har skrivit har varit jätteroligt! Men vi ringer ju till varandra ibland också. Eller tittar in när vi har vägarna förbi.

När de ses på träffarna är det som om de inte varit ifrån varandra. Den allra första återföreningen var faktiskt hemma hos Lisbeth Boo-Andersson i Askersund. Och redan från början involverade de sina partners i sammankom­sterna.

– Många av oss träffade våra män under utbildningen och flera av dem var liksom ”med från start”. Under årens lopp har de också byggt upp en kamratskap.

Det har alltid pratats mycket jobb på träffarna och åtskilliga tankar har utbytts om ämnet hem- och konsumentkunskap.

Sällskapet sitter dock inte ner och bara äter och pratar under sammankomsterna. Nej, det passar på att göra aktiviteter som passar området och årstiden.

I början hade de en återträff varje år, numera nöjer de sig med vartannat. De bokar in en viss helg i augusti så de kan förhålla sig till det och avstyra annat. Bortfallet är alltid litet.

Problemet med anteckningsböckerna var att endast en person åt gången kunde läsa. På en sammankomst erbjöd sig därför en av makarna att renskriva all text, skanna in alla bilder och låta trycka materialet i en jubileumsbok. Så numera har alla varsitt eget exemplar att njuta av.

– Det är så roligt! Jag brukar koncentrera mig på en i taget. Till exempel: ”Nu kan jag läsa allt som Birgitta har skrivit”. Sedan följer jag hennes historia genom åren, säger Lisbeth Boo-Andersson.

Numera finns det annars många sätt att hålla kontakten med folk och med många samtidigt, till exempel e-post och sociala medier. Använder de sig av det?

– Jag tycker vi var Facebooks föregångare, skrattar Lisbeth Boo-Andersson.

– Nej, Facebook är inget för mig personligen, men mejl använder jag naturligtvis. Men jag föredrar brev. Jag tycker vi lever i ett rotlöst samhälle där bara det som händer just nu är viktigt, det som skrivs är förgängligt. Det positiva med brev och anteckningsböcker är att de sparas och finns kvar.

Alla nedskrivna minnen från de tolv hushållslärarna finns definitivt kvar, i form av den tryckta jubileumsboken som kort och gott kallas ”Kursbok Ha 3B 1967”. Och originalmanus ligger i säkert förvar, nämligen i vapenskåpet hos Lisbeth-Boo Andersson.