Från barnträdgårdens ledarinnor till dagens högutbildade akademiker. Förskollärarutbildningens framväxt är ett stycke modern kvinnohistoria.
Det har gått 120 år sedan utbildningen startade. Men förskollärarrollen är än i dag färgad av kvinnorollen, allkonstnärsideal, Fröbel och utvecklingspsykologin.
– Mycket hänger kvar fortfarande. Jag har valt att uttrycka det som ”röster från kollektiva minnen” – sådant som sitter i förskolans väggar. Det finns historiska trådar som plockas upp igen, säger Britt Tellgren, lektor vid Örebro universitet.
Hennes avhandling Från samhällsmoder till forskarbehörig lärare handlar om förskollärarutbildningens historia i Örebro, men kan i många delar ses som allmängiltig.
Yrket grundlades på 1890-talet då de första barnträdgårdarna i Sverige startade. De anställda utbildades i ”seminarier”. De blev snart både ett- och tvååriga utbildningar till barnträdgårdsledarinnor.
– Det var viktigt att det inte skulle vara en skola, de kallade sig ledarinnor, inte lärare. Samtidigt skulle barnen stimuleras i olika sysselsättningar, säger Britt Tellgen.
Fröbels idéer var den stora inspirationskällan när det gällde förhållningssättet till barnen. Kvinnorna vände sig emot förmedlingspedagogiken. Lek, ramsor och sagor var viktigt i barnträdgården, liksom att bilda en vi-grupp.
I början var utbildningen inriktad på barnmedicin. Läkare och präster anställdes som lärare på seminarier för att ge legitimitet åt kvinnoyrket. För att antas till utbildningen krävdes helst både elementarskola, husmodersutbildning och barnskötarutbildning. Förskolläraren skulle vara allomfattande. Hon skulle kunna sjunga, spela piano, vara kry och inte tala dialekt.
– Det var stora krav, säger Britt Tellgren.
På 30-talet gjorde allmänpsykologin sitt första intåg i teoribildningen, något som fortsatte på 40- till 60-talet. Pionjärer som Alva Myrdal och Elsa Köhler fick stort inflytande i Sverige. De ”personlighetsutvecklande” ämnena som litteratur, estetiska kunskaper i rytmik, drama, bild och musik var fortsatt viktiga. Förskollärarna lärde sig att spela instrument och att vårda sina röster. Metodik, praktiska ämnen och hantverk blandades. Utbildningen handlade även om lämpliga arbetsmaterial och gruppsysselsättningar.
Under ungdomsrevolternas 60-tal talade man om friare pedagogiska former och samhället lämnade alltmer den auktoritära barnsynen.
– Man betonade fri lek och fritt skapande i utbildningen.
På 50–60-talet började även arbetarklassens kvinnor utbilda sig till förskollärare.
Under 60-talet blev den amerikanske psykologen Arnold Gesells mognadsteori viktig. Utvecklingspsykologin användes under en stor del av 1900-talet för att ge förskollärarutbildningen vetenskaplig tyngd. På 60-talet blev barnobservationer ett ämne som sedan höll sig kvar ända in på 90-talet.
– Under utbildningen gjordes noggranna observationsscheman på barns grovmotoriska, finmotoriska och språkliga utveckling. Det sågs som ett viktigt redskap för att få ihop teori och praktik i utbildningen, men det blev också alltmer teknifierat, säger Britt Tellgren.
Hon är orolig att man i dag är på väg att återgå till utvecklingspsykologins stadieindelning och att observera barn utifrån den synen på vad som är ett så kallat ”normalt” beteende i olika åldrar, vilket kritiserats.
– Det ledde då till att man enbart siktade in sig på barns brister utifrån någon slags mall och att barn gjordes till objekt separerade från sin omgivning.
1972 kom Barnstugeutredningen som byggde dels på Erik H Eriksons och på Piagets teorier om olika stadier i barns utveckling. De användes i väntan på en mer heltäckande teori som aldrig kom, enligt Britt Tellgren.
De barnmedicinska delarna försvann alltmer ur utbildningen. Religionsundervisning och Fröbels läror skulle nu också definitivt kastas ut. Dialogpedagogiken var tongivande.
Akademisk blev utbildningen år 1977 när den också förlängdes från fyra till fem terminer. Under denna tid arbetade metodik-, psykologi- och pedagogiklärare i arbetslag. Utbildningen skulle nu forskningsbaseras och en diskussion om vad forskningsanknytning och vetenskaplighet i utbildningen skulle kunna vara, pågick ständigt. Den antiauktoritära retoriken präglade högskolan under det velourdoftande sjuttiotalet. Allt skulle beslutas tillsammans mellan studenter och lärare utifrån ett problemorienterat arbetssätt. Studentinflytandet skrevs in i högskolans planer. Idén om att barnskötare och förskollärare skulle arbeta i arbetslag utvecklades och fler män sökte sig till yrket efter försök att öka jämställdheten.
– Men sedan på 90-talet kom pedofildebatten och då minskade intresset igen. Lönen och statusen är förstås också en anledning för det svala intresset. Man kan säga att genom åren har förskolläraryrket, av samhället, setts lite som en livsuppgift för kvinnliga ”samhällsmödrar”, att barnen är det viktiga, inte lönen, säger Britt Tellgren.
Trots 80-talets ”yuppiera” utvecklades samhällsengagemanget på högskolan.
– Det politiska inslaget blev stort. Man talade mycket om barns uppväxtvillkor utifrån sociologiska perspektiv. Förskollärarstudenter gick till exempel ut på samhällspraktik och gjorde fältstudier i sitt praktikområde, berättar Britt Tellgren.
Utbildningen förlängdes till tre år. Det tidigare kravet på förpraktik, att man måste ha arbetat på förskola minst ett år för att få söka utbildningen, togs bort och ersattes av praktik inom högskoleutbildningen.
På 90-talet infördes en ny ungdomspedagogisk examen med inriktning mot förskollärare. Metodik blev omodernt som begrepp. Lärarutbildningen i Örebro var inte längre sammanhållen utan ämnen som svenska, musik, naturkunskap och bild flyttade ut från pedagogiska institutionen till rena ämnesinstitutioner, en utveckling som också skett på andra lärosäten.
Deweys och Vygotskijs teorier om kommunikation och sociokulturellt perspektiv fick ett allt större inflytande på pedagogiken och förskollärarutbildningen, något som fortfarande finns kvar. Inom pedagogiken talade man mycket om reflektion, ”den reflekterade praktiken”.
– Men hur det skulle gå till verkade inte vara helt tydligt, det fick man komma på själv, säger Britt Tellgren.
2001 förlängdes förskollärarutbildningen till 3,5 år. Socialdemokraterna införde en gemensam lärarexamen med olika inriktningar. Det blev en bredare tvärvetenskaplig utbildning med inriktning mot yngre åldrar. Lärarna blev behöriga att arbeta både som förskollärare, lärare i skolans yngre åldrar och som fritidspedagoger. Det allmänna utbildningsområdet, AUO, betonades tillsammans med ett större ämnesinnehåll på separata institutioner. Det estetiska innehållet minskade medan forskningsanknytningen ökade.
– Bild fanns kvar i kombination med naturvetenskaplig omvärldsorientering i Örebro, men rytmik, drama och musikundervisningen minskade. Det blev mer fokus på skolan men det kom också fler valbara kurser i ämnen som retorik, genusvetenskap, specialpedagogik, kulturmöten och samverkan med föräldrar, säger Britt Tellgren.
Hösten 2011 startade en ny förskollärarutbildning efter beslut från den borgerliga regeringen. Programmet leder till en särskild lärarexamen för förskollärare. Pedagogiken riktas enbart mot förskolans arbetssätt. Det undervisande uppdraget är tydligare med fokus på språk, matematisk förmåga och grundläggande läs- och skrivutveckling. Praktiska och estetiska lärprocesser betonas också i regeringens förslag.
– Vi har tagit tillbaka mer estetiska kurser igen, bekräftar Britt Tellgren, som utbildar på Örebro universitet.
Det som tydligast minskat i programmet är, enligt henne, specialpedagogiken och valfriheten mellan kurser för studenterna. Det är också oklart vilka kompletterande kurser som kommer finnas att läsa för den framtida förskollärare som även vill få behörighet att arbeta i årskurs 1–3 eller på fritidshem.
Förskolepedagogik och förskoledidaktik är huvudämnena i utbildningen i dag. Samtidigt pekar den medicinska forskningen ut ny kunskap om barns lärande utanför utbildningen. Om barn får särskilt stöd i förskolan grundas det ofta på medicinska neuropsykiatriska diagnoser. Och det finns ny hjärnforskning som visar på hur barn lär sig läsa (Förskolan 6/11).
– Det kan bli spännande att följa hjärnforskningen, samtidigt som jag är rädd för att vi hamnar där igen att vi blir för individinriktade och börjar skilja på barnets kropp och hjärna utan sammanhang. Jag är inriktad på ett mer konstruktivistiskt synsätt där barn utvecklas i samklang i och med sin omgivning, vi behöver alla förstås i våra olika sammanhang, säger Britt Tellgren.
Förskolläraren i dag är både akademiker och praktiker. Yrket bygger både på vetenskaplig grund och på 120 års beprövad erfarenhet. Diskussionen däremellan blir därmed aldrig färdig, enligt Britt Tellgren.
– Vi har i utbildningen hela tiden arbetat med den vetenskapliga grunden, att inte bara tycka saker hur som helst, utan att ha en argumentation och forskningsbas i det man gör och uttalar sig om i sin verksamhet med barnen.