Nya lärarutbildningen är inne på sin andra termin. Grundare och bredare än den gamla — men är den bättre? Vi har besökt campus Valla i Linköping.
— Går vi mot ett platslöst samhälle?
Karin Wakeham, lärarutbildare, kastar ut frågan till förstaårsstudenterna på grundlärar-utbildningen F—3. En relevant fråga till de 56 unga kvinnorna och två unga männen varav många kommer direkt från gymnasiet. Somliga antecknar men åtskilliga är någon helt annanstans än i C-huset fast de sitter där i bänkarna, pillande på sina smarta telefoner.
Det är SO-kursens första lektion, ämnet är geografi och det handlar om platsens betydelse för barns identitet — hårt framskriven i den nya kursplanen. Och om bilder.
— Här har jag åtta kuvert med 15 bilder i varje. Ni ska gruppera er, titta på bilderna och kategorisera dem efter vilka tre länder ni tror att de är ifrån, säger Karin Wakeham.
Det var i december 2010 och januari 2011 som Högskoleverket fattade besluten om examensrätter för lärarutbildningen. Det skedde efter ett ansökningsförfarande där högskolor och universitet fick minimalt med tid att ta fram utbildnings- och kursplaner. En femtedel av ansökningarna fick nej av Högskoleverket eftersom de inte uppfyllde kvalitetskraven.
Linköpings universitet var ett av de lärosäten som fick examensrätt för samtliga fyra lärarutbildningar på direkten. Drygt 2.000 studenter läser till lärare eller förskollärare vid universitetets två campus — Valla och Norrköping. Ungefär 600 av dem går den nya lärarutbildningen som drog i gång i höstas, resten går den gamla.
Lovisa Utterborn, 19, Emma Stolpe, 20, och Ida Rådeborn, 22, våndas över Karin Wakehams bilder i en av grupperna i lärosalen i C-huset. De visste att utbildningen de sökte till var ny men inte riktigt vad det innebar.
— Inte mer än att den är längre än den gamla och att den gamla hade fått mycket kritik, säger Lovisa Utterborn.
F—3 var deras förstahandsval. Förra terminen läste de fyra kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan som ska ge övergripande kunskap om läraryrket.
— Allmän didaktik, olika teorier som behaviourismen, kunskapsbedömning och utbildningshistoria. Om vissa saker — Vygotskij, Piaget och sånt — har man tänkt »varför ska vi läsa detta?« Ofta är det först efteråt man förstår att man har någon nytta av kursen och att det kan behövas olika sätt att se på saker, säger Emma Stolpe.
I torsdags var det salstenta på utbildningshistorien och nu är de glada över att den första ämneskursen startat. Äntligen.
— Det ska bli jättekul att börja med det riktiga, det som vi ska undervisa i, säger Ida Rådeborn.
Det finns vinnare och förlorare i lärarutbildningsreformen, skriver Magnus Hultén, lärare och forskare vid Stockholms universitet, i nättidningen Skola och samhälle (www.skolaochsamhalle.se).
I en artikel med rubriken »En hållbar lärarutbildning — ett listigt skött hastverk« utser han förskollärarutbildningen till vinnare. Den har blivit mer sammanhållen och fått en egen examen, vilket kan bidra till att ge förskollärarna en professionell identitet och ökad status.
För ämneslärarna på högstadiet och gymnasiet blir situationen varken bättre eller sämre med den nya utbildningen, enligt Magnus Hultén.
Det är grundlärarna, från förskoleklass till årskurs 6, som är de tydliga förlorarna, hävdar han. Deras utbildning har blivit ett hopkok av småkurser och alldeles för få poäng i varje ämne.
500 ishala meter bort på den utsträckta campusen, där de flesta förflyttar sig med cykel trots halkan, ligger Key-huset. Det är döpt efter författaren och pedagogen Ellen Key och är ett av husen där lärarutbildningen bedrivs. Här träffar jag två av de lärarutbildare som nu undervisar på nya och gamla lärarutbildningen parallellt och två utbildningsledare.
150 personer, från samtliga fakulteter och institutioner, var involverade i Linköpings examensrättsansökan.
— Vi hade kommit väl ut i Högskoleverkets tidigare utvärderingar och byggde mycket på det vi hade. Vi var redan starka ämnesdidaktiskt, hade redan en uppbyggd organisation för vfu, många av våra lärare har lärarexamen i grundskolan och gymnasiet och drygt 50 procent har disputerat, säger Anna Johnsson Harrie, utbildningsledare för lärarutbildningen.
Suzanne Parmenius-Swärd är lektor i svenska med didaktisk inriktning, från början gymnasielärare i svenska och historia, och undervisar blivande lärare från förskoleklass till gymnasiet. Hon håller med Magnus Hultén om att det är många små snuttar i väldigt många ämnen och att det är den största skillnaden mellan den gamla och nya grundlärarutbildningen.
— Den snutt som kallas svenska har fått mycket mindre tid och är mycket mer komprimerad än tidigare, säger hon.
En 4—6-lärare som valde svenska som inriktning i den gamla utbildningen fick 60 högskolepoäng i svenska språket och litteraturen och 30 hp i grundläggande färdigheter som läs- och skrivträning. Nu ska rubbet rymmas inom 30 hp vilket innebär att det inte blir några nischade experter på grundlärarnivå längre. Å andra sidan läser alla studenter de 30 poängen.
— Jag tycker det är för kort tid och för få poäng för ett stofftätt och viktigt ämne som svenska och anar att det kommer att bli svårt. Men vi är medvetna om utmaningarna och gör vårt yttersta för att det ska bli bra, säger Suzanne Parmenius-Swärd.
Monika Sandlund, utbildningsledare och ansvarig för grundlärarprogrammet, tror att det går att överbrygga plottrigheten genom att låta huvudområdet vara didaktik, undervisningslära, och utveckla den i de olika ämnena.
— Då blir studenterna experter på hur man medverkar till att andra lär sig. Vi har en klar progressionstanke mellan ämnena i studiegångarna både när det gäller vetenskaplighet och ämnesdidaktik, säger hon.
Fredrik Alm är universitetsadjunkt, tidigare 4—9-lärare i matte/NO, har disputerat i pedagogik och undervisar inom den utbildningsvetenskapliga kärnan. Här är kurserna mer specialiserade än i den gamla utbildningens allmänna utbildningsområde.
— Vi fördjupar det som är relevant för varje åldersgrupp redan från start, till exempel informella bedömningar för F—3 och betygsättning för 4—6, säger han.
Både han och Susanne Parmenius-Swärd talar om att »figuren« i lärarutbildningen har blivit tydligare. Det framgår mer exakt vad varje student ska få med sig, och i vilken ordning. Förutom mer av ämnena och kunskapsbedömning gäller det motivationshöjande arbete, konflikthantering och mobbning, saker som dykt upp mer utspritt i olika kurser tidigare. Här ser de en klar vinst — för studenterna, lärarna, handledarna på fältet och de som ska skriva ut legitimationer på Skolverket.
En annan fördel är att mellanstadieåldern, som hamnade i skymundan i den gamla lärarutbildningen, nu har fått en egen inriktning som tycks locka män.
— Vår 4—6-utbildning har 25 procent killar, vilket är högt, säger Susanne Parmenius-Swärd.
Men de talar också om »stoffträngseln« som gjort att annat fått stryka på foten. Kommunikation och estetiskt lärande hör till det som har kommit bort i det nya och det är synd, tycker de.
Blir de som går den nya utbildningen bättre rustade för att arbeta i skolan än de som gått den gamla? Omöjligt att svara på, enligt både lärarutbildarna och de utbildningsansvariga. Båda utbildningarna har sina kvaliteter och framtiden får utvisa hur det blir med studenternas engagemang och kunskaper.
— Tidigarelärarna i den gamla utbildningen har en gedigen och djup kompetens i sina få huvudämnen. Nu har vi en utbildning som matchar skollagen och legitimationen, säger Monika Sandlund.
Tivoli, en man med en plastpåse från butikskedjan Fakta, två cigarillrökande damer vid ett kafébord. I Karin Wakehams sal har Lovisa Utterborn, Emma Stolpe och Ida Rådeborn fått ihop en hög med Danmarksbilder. De andra länderna är svårare — de rykande fabriksskorstenarna och bostadshusen skulle kunna höra hemma nästan var som helst i västvärlden.
— Detta är omöjligt, suckar de men får snart veta att de övriga fotografierna är från England och Sverige.
Karin Wakeham slår ett slag för att använda bilder i undervisningen — ett bra sätt att få lågstadiebarn att lära sig ställa frågor, berätta och försöka sätta sig in i andras perspektiv.
— Jag vill uppmuntra er att se vad ni har hemma, fotografera när ni är ute och reser och redan nu börja bygga upp en egen bildbank, säger hon.
Lovisa Utterborn, Emma Stolpe och Ida Rådeborn tror att deras utbildning är bättre än faddrarnas F—7-utbildning, eftersom det de lär sig är mer fokuserat på de yngre barn de ska jobba med.
— Vår verkar strängare. Första året verkar väldigt flummigt där, det vi läser på en termin behöver de ett år för, säger Lovisa Utterborn.
— Vi får behörighet i alla ämnen medan de bara får det i sin inriktning. Kanske blir det lättare för oss att få jobb, säger Emma Stolpe.
En liten nackdel är att de inte kan öva på gamla tentor och låna gamla böcker eftersom kurslitteraturen är helt ny.
— Och det känns lite som om vi är försökskaniner, säger Ida Rådeborn.