Skolans värld styrs av en uppsjö av oskrivna regler och blir obehagligt störd av det som går utanför den rådande ordningen, konstaterar Anders Persson som forskat om skolans maktutövning. – Lärare står under konstant övervakning av elever, kollegor, överordnande och föräldrar, säger han.
– Det sociologiska uttrycket för detta är framing och fokuserar på människans behov av att tydliggöra såväl gränser som innehåll. Ordet har sitt ursprung i det fornnordiska fremja, som betyder just att lyfta fram och synliggöra något, förklarar Anders Persson, som är professor vid Sociologiska institutionen och Institutionen för utbildningsvetenskap vid Lunds universitet.
Människan skapar sina egna rutiner och traditioner och med dem i ryggmärgen känner vi trygghet i att veta allt från hur vi ska fira jul till hur vi ska organisera arbetet. Rutiner och traditioner uttrycks genom lagar och regler, skrivna eller oskrivna. Det här sättet att skapa gemensamma spelregler gäller i alla delar av världen, på alla nivåer och i alla delar av samhället – även i skolan.
Men vem bestämmer reglerna i skolans värld? Vilka lagar gäller och vem har beslutat om dem?
Anders Persson har i många år studerat skolan ur olika perspektiv – framför allt ur ett maktperspektiv. Hans fokus har legat på skolans makt och elevernas motstånd, men mycket av hans tankar är direkt överförbara till lärarna. Såväl elever som lärare är aktörer på samma arena och lyder under samma regissör, konstaterar han.
Han beskriver hur politikerna detaljstyr, inte bara vilka ämnen som ska finnas på schemat, utan också vad eleverna ska lära sig inom varje ämne och lärarna alltså lära ut.
– Alla pratar om lärandet nu för tiden. Varför då? Självklart behöver vi lära oss en massa saker, men vi behöver kanske inte någon som säger exakt vad. Det är otroligt märkligt att skolan bestämmer vad vi ska vara nyfikna på, vad vi ska lära oss och att alla ska göra det samtidigt. Jag tycker att skolan och en del politiker saknar förtroende för människors egen önskan om att lära. För vi lär oss ju en massa saker när vi är motiverade, när vi känner att vi behöver kunskapen, säger han.
Detta bristande förtroende gäller också lärarnas förmåga. Och drabbar dem i lika hög utsträckning.
– Det detaljerade regelverket som föreskriver både innehåll och mål i undervisningen, lämnar ett mycket litet utrymme för lärarens egna tankar, idéer och värderingar kring vad som är värdefull kunskap, säger Anders Persson.
När en lärare hela tiden måste följa det som står i styrdokumenten, oavsett om det överensstämmer med vad man anser vara värdefull kunskap eller inte, är risken stor att man lämnar sitt eget engagemang utanför. Det enklaste är att helt enkelt göra som man blir tillsagd, men det är också det farligaste. Man måste ju försvara sitt eget agerande inför sig själv och så småningom bildar de erfarenheter man gör en del av ens personlighet, menar Anders Persson.
Han är bekymrad över hur skolans regelverk formar både elever och lärare, och störs av den ordning och reda-ideologi som dagens skola, företrädd av utbildningsminister Björklund, förespråkar.
– Det saknas historiemedvetande från politiskt håll. Efterkrigstidens skola hade ett allt överskuggande mål: att lära elever att inte lyda. Det som hade hänt skulle aldrig mer få ske. Det var ett sätt att bearbeta fascismen, förklarar han.
I läroplanen står visserligen att eleverna ska ges redskap för att kunna ifrågasätta och kritiskt granska budskap som pådyvlas dem från religioner, ideologier, media och näringsliv. Men att de också borde ifrågasätta innehållet i kursplaner och kritiskt granska skolan, står det däremot inget om. Då gäller det istället, för både elever och lärare, att uppfylla målen. För eleven att prestera och för läraren att dokumentera och bedöma. Att lyda helt enkelt.
Vilken ordning som ska råda i Sverige styrs av lagar, men de är inga författningar som rent objektivt stadsfäster vad som är rätt och vad som är orätt. Tvärtom är lagsamlingen ett i högsta grad subjektivt kultur- och tidsbundet material. På samma sätt är de skrivna lagar och styrdokument som reglerar skolan formade av vår tid och vår kultur. Och av dem som har den politiska makten.
Bortom alla nedtecknade, genomröstade och i svensk författningssamling införda lagar och förordningar styrs skolans värld också av en uppsjö oskrivna regler. Lärare som börjar sin karriär fyllda av egna idéer och kreativa lösningar, som kommer med sig själva som bästa arbetsredskap, upptäcker snart att det långt ifrån alltid uppskattas.
– Lärare ska till exempel gärna arbeta med miljöfrågor, men inte för mycket. De ska ha ett lagom engagemang, så att det inte stör skolans ordning. När det kommer folk som har andra beteenden än de vi är vana vid rubbas cirklarna. Vi blir varse att allas vardag inte ser likadan ut, att saker görs annorlunda på andra ställen. Det skapar oro, beskriver Anders Persson.
Den lärare som gör på sitt eget vis hotar inte bara den rådande ordningen. Hon eller han sätter också fingret på andras, kanske räddhågsna, följsamhet.
– Skolan blir obehagligt störd av allt som går utanför. Som lärare kan man inte säga till eleverna: ”Kom nu gör vi på ett helt annat sätt. Nu ger vi oss ut i världen och upptäcker”. Det går inte eftersom skolan – institutionen – måste ha kontroll över vad som sker och var. Med trettio elever i klassrummet går det naturligtvis inte heller att alla följer sin egen plan. Det handlar om rationell människohantering också, och då tvingas lärare forma om sig och anpassa sig till normerna.
Lärare står under konstant övervakning. Hur de uppträder, undervisar, klär sig, talar och kommunicerar kontrolleras och bedöms av elever och kollegor, liksom av överordnade och föräldrar, hävdar Anders Persson och berättar om den amerikanske sociologen Erving Goffmans begrepp ”intrycksstyrning”. Det handlar just om att man försöker styra de intryck man gör på andra i en viss riktning.
– Alltså att man försöker framställa sig själv på ett sätt som ligger i linje med de normer och regler som gäller för den situation man befinner sig i, och med den roll man spelar.
Lärares ansträngningar att styra intrycken i önskvärd riktning får betydelse för hur de sätter sina egna ramar, och för hur de begränsar sitt eget tänkande och agerande. Rädsla och oro för att göra bort sig, bli utfrusen, att inte hålla måttet, att inte följa ordningen och att inte korrekt läsa av koden i mötet med andra, gör många lärare extra utsatta.
– Varje möte mellan människor sker på en scen. I mötet presenterar vi oss själva såsom vi önskar bli uppfattade. Som lärare spelar vi vår yrkesroll och agerar på det sätt som vi tror förväntas av oss, säger Anders Persson.
Han bygger även dessa tankar på Goffman, vars teorier bland annat innehåller en mångfald metaforer från teatervärlden: Vi är aktörer som spelar roller. Vi framträder inför varandra och är både aktörer och publik på en och samma gång.
– I det sammanhanget utgör skolan en extra fascinerande och speciell företeelse, där lärarna agerar på flera olika scener samtidigt, säger han.
Anders persson tycker sig se att rekryteringen till lärarutbildningen har en delvis annan inriktning i dag än tidigare.
– För 15–20 år sedan hände något i utbildningen. Fram till dess hade det varit de duktiga och skötsamma eleverna som själva blev lärare. Nu ser det inte längre ut så, numer har vi en ganska folklig rekrytering till läraryrket, konstaterar han.
Om det stämmer kanske de oskrivna lagarna för vad som är olämpligt, opassande, orimligt eller oartigt kommer att ändras framdeles. Kanske kommer principdiskussioner om slöjor, mobiler, kepsar och tuggummi att bytas ut mot andra.
– Alla de där frågorna är ju symbolfrågor som handlar om över- respektive underordning, konstaterar Anders Persson samtidigt som han förklarar hur han ser på Jan Björklunds agerande, när det gäller såväl läroplanen som de nya krav som ställs på lärarna och utbildningen.
– Jag tror att Björklund vill dra tillbaka utvecklingen. Han vill vrida tillbaka klockan till tiden när man bara rekryterade de skötsamma.
Många brukar säga att den svenska skolan styrs av medelklassens värderingar. Men det är lättare att säga än att undersöka, anser Anders Persson. Däremot kan man slå fast att ett starkt skötsamhetsideal fortfarande i stor utsträckning styr skolan.
– Det kommer från många olika håll, också från den strävsamma arbetarklassen. Man ska vara hel och ren, kliva upp med tuppen och lägga sig i god tid. Man kan ta sig ett glas på helgen, (men inte två). Man kan ha bil, hund och barn, men man utmärker sig inte. Man sköter sig, kommer i tid, klagar inte utan knogar på.
Är det i detta strävsamhetsideal, som en del av förklaringen till skolans sociala isolering och lärarens ensamhet finns? Skolan och många lärare är alltmer isolerade i sin kamp för ordningen, i ett senmodernt samhälle som varken vill eller kan värdesätta den, menar Anders Persson. Trots arbetslagsmöten, konferenser, ämnesintegrerad undervisning, hjälplärare, assistenter och gemensamma studiedagar står läraren oftast ensam med sina elever i skarpt läge.
– Varför läraren är en ensamvarg är den stora gåtan. Det måste finnas något i själva grundstrukturen som förhindrar samarbete. Det kan bero på att ämnena har så olika status och att de har så olika antal lektioner.
Idéerna om att ensam är stark, och att själv är bäste dräng, lever fortfarande kvar. Samtidigt gör rädslan för det stora avslöjandet att många lärare hellre jobbar med dörren stängd.
– Jag tror att lärare står mer ensamma i dag än för trettio år sedan. De har en svår position som en sorts mellanchefer med krav på sig att tillfredsställa allt och alla. Facket verkar mest koncentrera sig på lönefrågor och skolutveckling, och mindre på arbetsmiljöfrågor och yrkesroll, menar Anders Persson.
– Jag tycker man kan jämföra lärare med poliser. De befinner sig nästan lägst i hierarkin, men har ändå den lagstadgade rätten att utöva makt och bestämma över vissa människor i vissa situationer.