Danska Filminstitutet storsatsar sedan några år på att barn och personal i förskolan ska få ta del av mer film. Det handlar om att både se, lära sig filmens språk och att själva skapa. Tillgång till bra film är centralt och för att det ska vara möjligt, oavsett var man bor, erbjuder man via nätet Filmstriben. På så vis kan man – hemma, i förskolan eller överallt där det finns uppkoppling, se kvalitetsfilm gjord i ”barns ögonhöjd”. Line Arlien-Søborg, som är utvecklingskonsulent på institutet säger att de försöker ge alternativ till det barnen vanligtvis ser, exempelvis med filmer från olika delar av världen. Ju mer varierat utbud barnen ser, desto mer kan man erbjuda, menar hon och är därmed inne i samma tankebanor som Malena Jansson. Precis som när man ger det lilla barnet olika smakportioner (inte bara av bananmos) så utvidgas referensramarna ju fler ingredienser man får ta del av. I slutänden kan det skapa en aptit på det mer kryddstarka och oväntade, istället för det förutsägbara.
Men förutsägbart eller inte så är filmens form betydelsefull för att underlätta barns förståelse, menar Line Arlien-Søborg. När det gäller de yngsta, från tvåårsåldern, förordar hon korta filmer, runt halvtimmen. Då orkar barnen koncentrera sig och förstå. Det som också är väsentligt för åldersgruppen är känslan av trygghet, även om berättelsen skildrar någon typ av konflikt. Barnen uppfattar inte det de ser som en sammanhängande berättelse utan mer som fragment. Att berättelsen har en enkel form är därför viktigt. Inga parallellhandlingar som förbryllar, inte heller förvirrande zoomning. Några år senare, si så där i femårsåldern, fungerar det med en mer komplicerad handling, även om forskare säger att barnen fortfarande inte ser historierna som en helhet. Samtidigt har de ofta erfarenhet av sagans dramaturgi och känner väl igen berättelserna där huvudpersonen lämnar det trygga hemmet, gör en utflykt i det okända och ibland lite skrämmande, för att slutligen med sina nya erfarenheter återvända hem till det välbekanta.
Men barn möter naturligtvis också filmer som inte främst är producerade för dem. Maria Taube, intendent vid Moderna museet, berättar om konstvideor som fångar barn. En 55 sekunder lång film, med fast kamera som registrerar en mans byxskrev är ett exempel. I den svartvita filmen ser vi hur byxan plötsligt uppvisar en långsamt växande blöt fläck. Den övergår sedan i allt blötare form och den som ännu inte förstått vad som faktiskt visas inser det snart när urinen droppar, rent av skvalar nerför byxbenet. Åh, hur lustfyllt kan inte sådant vara för den som känner att man själv behärskar toalettbestyren. Att man vill se det gång på gång är förståeligt. Utifrån sin mångåriga erfarenhet av konstvisningar för barn ger Maria Taube rådet till andra pedagoger att inte vara ”speedade”. Barn behöver inte alltid action menar hon. Tvärtom har hon lärt sig att de inte är rädda för vare sig tystnad eller att saker tar tid. De barn som däremot inte hänger med, eller inte får en estetisk upplevelse, de kan bli uttråkade.
Det är bra att små barn och film äntligen uppmärksammas, att de inte längre utgör en vit fläck på den filmpedagogiska kartan. Att film och teve spelar en stor roll i barnens vardag vet vi. Också att det krävs insatta pedagoger för att barnen ska lägga en grund för analytisk kompetens och förstå att media är en konstruktion av verkligheten. Därför är det roligt att nästa års seminariedag (för en fortsättning är utlovad) kommer att fokusera på det praktiska mediearbete som görs ute i förskolorna. En sådan dag för utbyte och inspiration ser jag fram emot!