"Det ska inte vara tjejrum eller killrum"

När Gunghästens förskolor behövde en ny avdelning till femåringarna köpte man in en färdig förskolemodul med hemvrå, ateljé och pysselrum. Alexandra Berta pekar på två chockrosa dockvagnar i hemvrån: ”Vi hade aldrig valt de där själva!”.

Men vagnarna har fått stå kvar i rummet och spisen också. Däremot har dockorna fått flytta ut till stora rummet för att finnas nära till hands i kojbygge och andra lekar. Och besticken har lagts i genomskinliga lådor för att lätt kunna flyttas med.

– Vi tänker inte hemvrå med det här rummet. Mer restaurang eller kanske affär, säger Alexandra Berta.

Poängen är att rummen inte ska vara mallade – för sådana färdiga koncept är ofta väldigt könsmärkta: flickorna hamnar lätt i hemvrån med dockorna och pojkarna på bilmattan med legobitarna.

– Det ska inte vara tjejrum eller killrum. I stället lägger vi lego i den lådan och dockor i den. Då kan barnens fantasi spinna vidare och de kan gå till vilket rum de vill. Vill de ha dockhuset på bilmattan – då har de det, säger Alexandra Berta.

Personalen på Gunghästens förskolor har arbetat med genusfrågor i flera år. När förskolechef Sinikka Sandberg kom till enheten för tre år sedan gick de med i Håj, Hållbar jämställdhet, ett projekt som drivs inom flera förvaltningar i Jönköpings kommun.

De satte upp ett schema för hur arbetet skulle gå till: all personal skulle gå på föreläsningar och läsa böcker. Man skulle spela ett mångfaldsspel, prata med föräldrar om jämställdhetsarbetet och helst filma och analysera sig själva. De bildade ett nätverk, med pedagoger från varje avdelning, som träffas regelbundet och diskuterar hur arbetet kan gå vidare. Ingalill Andersson, förskollärare på Trollskogen, och Alexandra Berta, barnskötare på Parkhyddan 2, ingår i nätverkets kärntrupp på fyra speciellt utbildade jämställdhetscoacher.

Egentligen är jämställdhet något som alla inom förskolan måste arbeta för, poängterar Sinikka Sandberg. I läroplanen står bland annat att ”förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller” och skollagen slår fast att ut- bildningen i förskolan ska vara likvärdig.

Sinikka Sandberg har dessutom inskrivet i sitt chefskontrakt att hon ska bedriva jämställdhetsarbete.

– Det hänger mycket på mig som ledare att få det här arbetet att fungera. Det är ock

så något som finns med när jag har avstämningar med min chef, jag får berätta hur vi har jobbat med jämställdhet och hur det har gått.

När en Gunghästen-pappa intervjuades i tv berättade han att hans barn alltid hade ytterkläderna på när han skulle hämta dem. När barnens mamma hämtade, däremot, var de aldrig påklädda.

Sådana misstag gör de inte längre på Gunghästen. Inte heller kastar de ur sig kommentarer om att det väl blir färdiggjorda köttbullar till middag när det är pappa som står för maten. Eller ringer rutinmässigt först till mamman om ett barn har blivit sjukt och måste hämtas.

– När man väl har börjat tänka så här så kan man inte backa. Då känner man att det här verkligen är viktigt och något vi vill göra, säger Ingalill Andersson. Väldigt mycket ligger i bemötandet, vad man säger och hur man säger det. Att man benämner barnen vid namn och inte säger till exempel: ”Kom nu killar!” trots att det kanske är två tjejer med i gruppen. Det är sådana små enkla grejer som är lätta att missa.

Ett led i arbetet är att se över förskolornas lekmaterial. Att inte låsa rummen vid en viss funktion och att inte omedvetet styra in barnen på en given lek.

– Det är inte meningen att man ska plocka bort grejer, men det gäller att vara medveten om vilka signaler de sänder. Det handlar om hur vi inbjuder barnen, att vi inte sänder osynliga signaler att här ska pojkarna vara och här ska flickorna vara. Och att man inte säger på morgonen när en pojke kommer: ”Killarna är där borta!”. Det skulle aldrig falla mig in att göra något sådant längre, säger Ingalill Andersson.

Den extrema lösningen är att ha helt tomma rum med allt material samlat i olika backar. Så långt går man inte på Gunghästen. Däremot försöker de samla mer och mer i genomskinliga lådor så att barnen ser vad som finns i och så att de lätt kan bära materialet med sig vart de vill.

Det svåraste har kanske varit att filma arbetet. För en del pedagoger kan det vara känsligt att se sig själv på film och att utsätta sig för kollegornas granskande ögon.

– Egentligen räcker det med att titta med en kollega som du känner dig säker på. Och att titta många gånger, för sedan är det inte lika jobbigt, säger Alexandra Berta.

En sak som pedagogerna upptäckte var att de var snabbare att hjälpa pojkarna att till exempel klä på sig. En flicka kunde sitta och försöka gång på gång och till och med be om hjälp utan att få det. Men så fort en pojke höjde rösten fick han uppmärksamhet direkt.

Föräldrarna har mest varit positiva till jämställdhetsarbetet på Gunghästen. Men någon ängslig fråga om sonen i framtiden ska ha klänning har pedagogerna ändå fått.

– Då har vi sagt att det handlar om att alla ska få samma valmöjligheter.

Vi har fått förklara lite mer, säger Alexandra Berta.

Poängen är att man ska få känna att man kan få göra som man vill – oavsett om man är flicka eller pojke.

– I början tänkte vi kanske att vi skulle plocka bort allt som var könskodat, säger Ingalill Andersson. Nu börjar vi komma till slutsatsen att man kan ha de sakerna också: man kan ju klä på den där He-Man-dockan kläder, man kan läsa Elsa Beskow och prata om att så kunde det kanske vara förr i tiden. Det handlar aldrig om att försöka begränsa eller kväva något.