Sådana frågor aktualiseras när jag läser Skolverkets sammanställning av resultaten i gymnasieskolan 2010/2011. Matematik är som vanligt ett sorgeämne. I kursprovet för matematik A så klarar var femte elev inte godkänt. På de praktiskt inriktade programmen är det snarare två femtedelar och ibland fler än hälften av eleverna som inte skriver godkänt på provet. Personligen tycker jag att det är mer oroväckande än resultaten i Timss och Pisa.
Vi har alltså varje år flera tusen elever som misslyckas med att prestera det som krävs. Och för dessa elever är detta kulmen av tio år av matematikutbildning. Tio år med matematik på schemat snart sagt varje skoldag. Hur känns det för dem? Man kan gissa att känslan av misslyckande funnits där många av dessa tio år. Det betyder tiotusentals misslyckanden per år. Matematikmisslyckande som ungdomskultur. Eller som folkrörelse? Vart ska det leda?
Betänker man också att föräldrarnas utbildningsnivå korrelerar väl med barnens prestationer i matematik blir det än mer obehagligt. Man frestas att låta dessa elever slippa matematiken långt tidigare. Men ställer man upp på argumenten i det inledande stycket så är det alternativet det sämsta. Vi som på olika sätt har matematikundervisning som yrke måste i stället fundera på vilka mekanismer som kan tänkas ligga bakom detta misslyckande.
Åse Hansson disputerade nyligen på en avhandling där hon visar att elevers bakgrund påverkar karaktären på den matematikundervisning de får (läs mer om den på sidan 16, reds anm). Pedagogisk segregation, kallar hon det.
Eva Jablonka, Maria Johansson och Mikaela Rhodin i Luleå visar i sin forskning att de elever som bedöms som svaga – i all välmening – får en undervisning som är så trivialiserande att den i praktiken snarast gör det omöjligt att lyckas i det komplexa system av kunskaper som beskrivs i kursplanerna och testas i de nationella proven.
Forskning, som jag själv tillsammans med kollegor från Umeå bedrivit, indikerar att elever på gymnasieprogram där förväntningarna på elevernas matematikprestationer är lägre, erbjuds undervisning som är mer begränsad i förhållande till kursplanens mål, jämfört med sina kompisar på naturvetenskapligt program.
Det är forskning av olika slag, med olika teoretiska utgångspunkter, där resultaten pekar åt samma håll: Har vi låga förväntningar på eleverna verkar vi erbjuda dem sämre undervisning.
Jag tycker att de viktigaste formuleringarna i våra kurs- och ämnesplaner handlar om tilltro till sin egen förmåga. Sådan tilltro måste skapas genom att eleven klarar utmaningar och vinner nya sätt att resonera och agera – inte genom repetition av uppgifter som eleven kan eller upprepning av förklaringar som eleven redan hört.
Hos eleverna måste tilltron skapas genom undervisningen. Men lärarna måste ha tilltron från början.