Vad är det man egentligen ska göra inom ramen för demokratiuppdraget? Går det verkligen att i praktiken fullt ut förena kunskaps- och demokratiuppdraget?
Förhoppningen är att den nya skollagstiftningen, uppbackad med Skolinspektionens respektingivande makt och framför allt dess osynliga allians med medierna som är (ibland alltför) snabba på att rapportera om inspektionsresultat, ska få skolorna att ägna mer tid, utrymme och uppmärksamhet åt demokrati- och värdegrundsfrågorna. Samtidigt dundrar lärarna att den enorma betoningen på betyg, bedömningar, mätningar och rankningar, i såväl lagstiftningen som i den politiska och offentliga debatten, ställer dem inför ett svårt dilemma. Vad är det man egentligen ska göra inom ramen för demokratiuppdraget? Går det verkligen att i praktiken fullt ut förena kunskaps- och demokratiuppdraget?
Skolans demokratiuppdrag är tvåfaldigt.
Å ena sidan ska framtida demokrater skolas i politisk och social delaktighet, i att värna om och utveckla demokratiska institutioner, i att respektera grundläggande mänskliga rättigheter samt i att värdesätta samhällets mångfald. Å andra sidan ska demokrati utövas och praktiseras här och nu, i skolans vardag, genom minst tre arenor.
Den första avser undervisningen och förmedlingen av kunskaper om demokrati, samhälle, politik med mera. Tyngdpunkten ligger på ämnet samhällskunskap, men också på religionskunskap och historia. Men det räcker inte, för som bland annat Skolverket påpekar måste värdegrunden omsättas och praktiseras i vardagen och i alla pågående läroprocesser och aktiviteter.
Den andra arenan handlar om inflytande och delaktighet i skolans offentlighet genom formella fora som klassråd och elevråd, genom de återkommande skolvalen och genom valfrihet i valet av ämnen, program, profiler och skolor. Skolans demokratiuppdrag har inte sällan reducerats till just denna arena, men av olika undersökningar att döma, som bland annat Skolverket och Ungdomsstyrelsen har genomfört, upplever inte eleverna att de har inflytande över viktiga frågor som undervisningens kvalitet.
Den tredje arenan är den kommunikativa som betonar en miljö fri från kränkningar, mobbning, utfrysning, homofobi och rasism. I det sammanhanget har fördelarna med den deliberativa demokratin, det vill säga det goda samtalets villkor där det bereds utrymme för diskussioner, reflektioner, argument och meningsutbyte på lika villkor betonats. Största hoten mot demokratins och värdegrundens praktisering i och genom dessa tre arenor, vid sidan om förgivettagande, utgörs av exkluderingsprocesser i skolans formella (särskilda undervisningsgrupper och nivågrupperingar) och informella sammanhang (utfrysning från kamratgrupper), den socioekonomiska och etniska segregationens effekter samt spänningsfältet mellan det privata och det offentliga.
Vi människor är duktiga på att flyga till månen och klyva atomer, men också på att kategorisera, avskilja, exkludera, segregera och tyvärr, som mänsklighetens tragiska historia har visat, på att slå ihjäl varandra. Därför är kunskaps- och demokratiuppdraget inte bara möjliga att förena, utan en förutsättning för att samhället såsom vi känner och värdesätter det i dag överhuvudtaget ska kunna överleva.