Satsa mer på elever med särskilda behov, uppmanar Margareta Pålsson, skolpolitisk talesperson (M). Men någon skärpt lag vill hon inte ha.
Ordföranden i riksdagens utbildningsutskott är en bestämd kvinna med tydliga åsikter. Hon ödslar inte tid på onödigt småprat och invecklade resonemang.
Samtidigt är Margareta Pålsson en försiktig general.
Hon argumenterar tydligt och kraftfullt för regeringens officiella linje. Men Moderaternas skolpolitiska talesperson är inte den som sticker ut hakan eller banar väg för nya tankar inom den borgerliga skolpolitiken.
— Min stora uppgift är inte att hela Sverige ska veta vem jag är. Min uppgift är att lotsa alliansens politik genom utbildningsutskottet och få ett ja i kammaren.
Att förstatliga skolan är en av utbildningsminister Jan Björklunds käpphästar.
Kommer det att bli av?
— Nej, eftersom det bara är Folkpartiet som vill det.
Vad är det för fel på idén?
— Dels ökar vi ändå den statliga styrningen på många sätt, bland annat genom ny skollag, ny lärarutbildning och krav på legitimation. Dels tror jag inte att Sveriges riksdag och regering är bättre skickade att lösa de problem som finns på lokal nivå. Besluten ska tas så nära rektorer, lärare och föräldrar som möjligt. Att skicka dem uppåt tror jag inte ett ögonblick på.
Enligt den senaste Pisa-mätningen fortsätter svenska elever tappa i kunskaper samtidigt som betydelsen av elevens socioekonomiska bakgrund ökar. Vad beror det på?
— En orsak som Skolverket har pekat på är individualiseringen. Elever vistas alldeles för mycket med sig själva och med sina läroböcker och missar värdefull tid tillsammans med läraren.
— Jag minns väldigt tydligt när Ylva Johansson (S) var skolminister och sade: »Vi vill inte ha lärare som står och undervisar vid katedern, vi vill ha elever som söker sin kunskap själva«. Sedan gick det en våg över landet att elever skulle forska själva. Det är en helt idiotisk pedagogik.
Skolverket och forskare har också pekat ut den ökade segregationen och det fria skolvalet som viktiga förklaringar till sämre kunskaper hos eleverna. Har de rätt?
— Det är klart att om alla motiverade elever försvinner från en skola så sjunker resultaten. Lärarna sänker sin ambitionsnivå och de duktiga elever som de andra kan ha som förebild finns inte kvar.
Så sjunkande elevresultat är en olycklig effekt av det fria skolvalet?
— Nej, det kan jag inte heller säga. Att elever på grund av sin höga ambition söker sig vidare för att skapa sig en bättre framtid kan aldrig vara en olycka. Man måste få gå i skolan var man vill.
Vad kan man då göra politiskt för att bryta trenden?
— Som gammal lågstadielärare vet jag att de elever som inte kan läsa när de går i fjärde klass, tillhör gänget som i nian inte får fullständiga betyg. Man måste upptäcka problemen när barnen är små och sätta in resurser då.
— Många av de reformer regeringen nu genomför — som tidigare nationella prov, läsa-skriva-räkna-satsningen och en bättre lärarutbildning — kan hjälpa till att vända utvecklingen.
Effekterna av de reformerna kommer att dröja många år. Kan ni nöja er med det?
— Vi hoppas att vår omläggning av utbildningspolitiken ändrar beteendet, inställningen och pedagogiken ute på skolorna också. Det finns ju ingenting som hindrar den enskilda läraren att i dag ändra sitt sätt att undervisa.
Behövs det inte mer akuta åtgärder också — som att styra pengarna efter elevers behov tydligare än i dag?
— Jag är uppriktigt förvånad över att kommunerna tar så lite ansvar för de egna skolorna och styr så lite pengar till de elever som har särskilda behov.
Om nu inte lokalpolitikerna tar sitt ansvar — måste inte riksdag och regering nationellt reglera att skolans pengar styrs mer efter behov?
— Jag vill inte ha någon nationell reglering. Vi har ju det kommunala självstyret.
Är det kommunala självstyret viktigare än att eleverna får det stöd de behöver i skolan?
— Det kommer ju tydligare föreskrifter i den nya skollagen om att elever ska ha rätt till stöd. Klarar eleverna inte de nationella proven i år 3 ska kommunen vara skyldig att sätta in hjälp. Där hoppas jag att både föräldrar, lärare och rektor ska vara pådrivande.
I dag domineras friskolemarknaden av några få stora koncerner. Var det så ni ville ha det?
— Det var inte så någon ville ha det. Det fanns ingen som över huvud taget kunde förutspå den utvecklingen.
Är detta ett problem?
— Det enda problem jag ser är att det finns fristående skolor med låg kvalitet, precis som det finns kommunala skolor med låg kvalitet. Friskolor med kvalitetsbrister borde inte få dela ut vinst.
I dag gäller meddelarfrihet och offentlighetsprincip på kommunala skolor, men inte på fristående skolor. Är det rimligt?
— Det ska vara så lika villkor för kommunala och fristående skolor som möjligt. Men de fristående skolorna lyder under aktiebolagslagen, där regler om affärssekretess gäller. Jag ser inte riktigt hur man ska kunna göra en åtskillnad mellan bolag som verkar inom utbildning och social välfärd kontra andra bolag.
Regeringen ändrar gymnasiet under 2011, så att yrkesprogrammen inte måste ge högskolebehörighet. Varför ska man inte få en andra chans om man har valt fel och kommer på andra tankar?
— Det ska man visst få. Man får en andra chans och en tredje chans och en fjärde chans. Det finns inga stängda dörrar i vårt system, tack vare möjligheten att läsa in behörigheten under gymnasietiden eller senare via komvux.
Men ni gör det svårare för de elever som väljer yrkesprogram att komma in på högskolan. Ökar inte detta ytterligare den sociala snedrekryteringen?
— Varje år hoppar 30 000 elever av gymnasiet eller fullföljer det utan godkända betyg. Det är gymnasieskolans verkliga problem. Vår stora ambition med att göra om yrkesprogrammen är att rädda alla de elever som är så innerligt trötta på sin utbildning.