Naivt och respektlöst mot det långsiktiga kvalitetsarbete som bedrivs av utbildade pedagoger och skolledare. Så beskriver tre lärarutbildare vid Malmö högskola regeringens plan att med hjälp av superpedagoger försöka höja resultaten på tio problemskolor.
Den 12 december kunde man i ett pressmeddelande från utbildningsdepartementet läsa att nu satsas 60 miljoner kronor fördelade under tre års tid, för att snabbt förbättra kunskapsresultaten på tio ”problemskolor”. Skolverket har fått i uppdrag att utse de tio skolorna och biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni (FP) ser satsningen som ”ett sätt att på nationell nivå ta ansvar” för kommunernas skolproblem och menar att denna lösning ”är en metod för att utveckla och stärka lärarna”.
Vi som verksamma vid de specialpedagogiska utbildningarna vid Malmö högskola, ställer oss mycket frågande till en satsning som denna. Vi anser att det är föga meningsfullt att utifrån, uppifrån och i efterhand kosmetiskt spackla över problemet med att alla elever inte uppnår kunskapsmålen i skolan. Det är både naivt och djupt respektlöst mot det långsiktiga och proaktiva kvalitetsarbete som bedrivs av utbildade pedagoger och skolledare.
Och vad är ”superpedagoger”? Oss veterligen kan man vare sig utbilda eller vidareutbilda sig till ”superpedagog”, vilket därmed får anses en oseriös benämning från dokusåpornas värld. Däremot kan man som lärare vidareutbilda sig till specialpedagog respektive speciallärare, två utbildningsprogram som bygger på vetenskaplig grund och principer om proaktivt och långsiktigt arbete för att alla elever ska trivas, lära sig och uppnå skolans kunskapsmål. Specialpedagogen handleder och samordnar insatser för elever i svårigheter samt ansvarar för pedagogiska utredningar, åtgärdsprogram och utveckling av skolans arbetsformer. Det senare ett viktigt uppdrag i riktning mot en skola på vetenskaplig grund. Specialläraren har med sitt ämnesdjup i språk-, läs-, skriv- och matematikutveckling, ansvar för att stödja och utmana varje enskild elev med hänsyn till vars och ens förutsättningar.
För att skolan som institution ska bli trovärdig och vinna respekt måste all pedagogisk verksamhet genomsyras av respekt för barn såväl som pedagoger och relationen dem emellan, samt präglas av tydlighet, öppenhet och vilja till kritisk granskning. Grunden byggs alltid underifrån efter principer om ömsesidig respekt, vetenskapligt tänkande och hållbarhet!
För oss framstår regeringens satsning på ”superpedagoger”, hämtat från en tv-serie som smått desperat. Politiker tycks pressade att höja svenska elevers skolresultat i internationella mätningar så snabbt som möjligt och därför tillgriper man varje halmstrå. Men allt gediget arbete kräver både tidiga insatser, uthållighet och djupa kunskaper.
Barbro Bruce, universitetslektor Lise-Lotte Malmgren, prefekt Anna-Lena Tvingstedt, professor i pedagogik Malmö högskola