Det finns en stolthet i Dalarna kring traditioner som är svår att hitta på andra håll. I Tällberg läggs grunden hos gymnasieeleverna som ska föra mattraditionen vidare i generation efter generation.
Clik here to view.
Clik here to view.
Någon har uttryckt det som att den här delen av Sverige har ett så gott självförtroende att hela landskapet ryms på en enda liten kula med hela Dalarna. Att Dalarna är Sverige. För när Sverige ska berätta för världen om sitt land så åker dalahästen med.
Utanför Leksand ligger Tällberg. En vacker plats vid Siljan med lång tradition av god mat, ombonade gästgiverier och ett lugn som fått tiden att nästan stanna. Åkerblads Hotell och Gästgiveri är byns äldsta gård och heter egentligen Gatugården, där namnet Gatu kommer av att gården ligger vid gatan.
I och med att Gatugården var den äldsta gården i byn kom många bondelagsmän och riksdagsmän härifrån och däribland en man som var ledare för ”Bondeupproret”, också kallat ”Den stora daladansen”. Hans namn var Gatu Erik Ersson och han var född år 1729. Sonen till Gatu Erik Ersson blev sedan riksdagsman och ledde den kommission som bestämde att åtta häxor skulle brännas på bål på Kärringberget, däribland även en släkting på gården vid namn Marith från byn Östanhol.
På Gatugården levde de förr av jord- och skogsbruk men tog även emot kalas, bröllop och begravningar. Först år 1910 startade pensionatsrörelsen på allvar, dock fanns boskap kvar på gården ända fram till år 1943 trots att hotellrörelsen då var ganska stor. Idag är det 19:e, 20:e och 21:a generationen Åkerblad som driver verksamheten.
Det görs ingen hemlighet av att det börjar närma sig juletid på gästgiveriet. Tomteljusstakar och röda bordslöpare ramas in av dalamålningar på skåp och väggar i det gamla trähuset med dämpad belysning. Alltsammans designat av familjen Åkerblad genom århundraden. Samtidigt pågår ständiga renoveringar och utbyggnadsplaner, som alla ritas efter gammalt mönster och stil.
Den väldiga kopparpannan med kaffe står framdukad tillsammans med pepparkakor i stora salen, eller storstuggu, som tidigare var höskullen på gården. I rummet intill tas de sista resterna efter dagens lunch om hand av Josefin Persson och Per Kahnlund. De går båda andra året på Leksands gymnasium och gör sin apu på gästgiveriet. Josefin ställer ett fat med kryddsill på serveringsvagnen.
Clik here to view.
– Jag tycker det är mysigt med traditioner och helst jultraditioner. Här får jag vara med att laga julmaten från grunden och med nästan bara lokala råvaror, säger Josefin Persson.
Per Kahnlund har hunnit tillbaka in i köket med en potatiskittel. Han berättar om de julförberedelser som redan påbörjats och de som väntar inom kort.
– Vi kommer att rulla 25 000 köttbullar för hand till julborden, säger han och rättar till kockmössan.
– Det går åt 45 kilo sill i veckan fram till jul, och vi behöver 40 kilo kött till pressylta och 40 kilo till kalvsylta.
Josefin strimlar försiktigt bort skalet från en apelsin och doften blandar sig med kryddnejlikor och saffran. De båda eleverna berättar om den ena julrätten efter den andra. Rökt leverkorv, kokt leverkorv, fårbondekorv, senapsgravad böckling, Janssons frestelse, lutfisk med hemlagad blodpudding och stekt fläsk.
Nej vänta, blodpudding till lutfisken?
Clik here to view.
– Jo visst, det är en av våra specialiteter här, skrattar Fredrik Svedberg som just kommit in och gjort oss sällskap i köket.
– Mycket populär rätt på vårt julbord.
Fredrik Svedberg kom hit som kockelev och arbetar sedan elva år i verksamheten. Numera är han marknadsförare samt evenemangs- och bröllopskoordinator. Han berättar om den familjenära känslan som Åkerblads vill skapa, om porträtten i matsalen och släktträdet som slingrar sig längs taklisten och om maten som ofta tillagas utifrån unika, hemliga släktrecept.
– Traditionerna är mycket djupt rotade här i bygden. Men även om vi håller hårt på traditioner får vi aldrig bli mossiga. Vi har en stadig svensk bas i allt, men försöker hela tiden utveckla oss och leka vidare, säger Fredrik Svedberg och pekar mot en supermodern spa-anläggning som är under uppförande.
Han menar att eleverna tas väl omhand, men att det samtidigt ställs ganska stora krav. Eftersom all mat görs från grunden med lokalt producerade råvaror kräver det stora arbetsinsatser, även från eleverna.
– Vi har varken tid eller ekonomi att ta emot elever som inte är engagerade och brinner för sitt yrke. På samma sätt har branschen höga krav på att eleverna ska komma ut från utbildningen med rätt inställning och attityd. De elever som har intresset får nästan garanterat jobb inom näringen, menar Fredrik Svedberg som också är med i det lokala programrådet för restaurang- och livsmedelsprogrammet.
Men även om Dalarna har en egen kula, så vill både Josefin och Per lämna hembygden efter utbildningens slut. I varje fall för en tid framöver.
– Jag vill testa mina kunskaper och söka arbete längre bort. Man blir lätt hemmablind och jag kan tänka mig både andra delar av Sverige och utlandet, säger Josefin Persson.
Clik here to view.
– Att komma till en större stad betyder andra utmaningar och det vill jag prova på, säger Per Kahnlund.
Anneli Morberg är deras lärare och på praktikbesök hos Åkerblads idag. Hon håller med och menar att de unga behöver vidga sina vyer, för att senare kanske vilja återvända till hemorten.
– Dalarna kommer alltid att behöva många människor som arbetar inom turistnäringen. Vi ser just nu en trend att de nya inriktningarna på yrkesprogrammen inte lockar så många ungdomar. Därför är det extra viktigt att vi kan anpassa utbildningen efter de behov som styr lokalt, säger Anneli Morberg.