Det händer att kollegor går över gränsen. De gör eller säger något som kränker ett barn. Då har de andra vuxna ett ansvar: Lägg inte locket på! Våga prata!
Att vuxna utsätter barn i förskolan för grova kränkningar är ovanligt. När det inträffar finns det ingen som helst tvekan hos närvarande kollegor om hur de ska agera. De slår larm.
Desto svårare är det att veta hur man ska göra i situationer där kränkningen är av det mildare slaget.
– När personal i förskolan ringer mig, då är det oftast för att man känner sig osäker. Man undrar var gränserna går och om man ska agera, säger Carl-Gustav Sidenqvist, skolexpert hos Barn- och elevombudet (BEO).
Det man frågar om är oftast högst vardagliga situationer.
– Det kan vara att en kollega lyft på eller särat på barn på ett sätt som man upplever som hårdhänt, eller att någon tillrättavisat på ett sätt som upplevts som för hårt.
Några konkreta lösningar för varje enskild situation ger man inte hos BEO.
– Så länge det inte är grova överträdelser är det svårt att ge en lösning när man själv inte sett vad som hänt, säger Carl-Gustav Sidenqvist.
Men ett råd ger han alltid: Ta upp och prata om det som hänt!
Kristina Tinglöf och Anette Hagelin på Bank-hälsan jobbar med grupper i arbetslivet där det förekommer mobbning och kränkningar och föreläser även i ämnet. De håller med Carl-Gustav Sidenqvist:
– Redan första gången det händer ska man våga fråga: ”Varför gjorde du så här mot det här barnet?”, säger Anette Hagelin.
Men det är viktigt hur man frågar. Tonen måste vara just frågande, inte anklagande. Frågorna ska uppfattas som mjuka.
Carl-Gustav Sidenqvist ger ett exempel på hur man kan uttrycka sig:
Många gånger kan det finnas en förklaring till att kollegan tog i för mycket eller var otrevlig mot ett barn. Det kan ha hänt något jobbigt privat som gör att man mår dåligt och är lättretlig. Eller så har man svårt att hantera stressen som stora barngrupper medför.
Det är inte helt ovanligt att kollegorna försöker att lösa den här typen av problem på egen hand, utan att blanda in några chefer, enligt Carl-Gustav Sidenqvist.
– De flesta som jobbar i förskolor är väldigt engagerade i sitt arbete. De är godhjärtade och vill göra rätt, det är det ingen tvekan om. Men man ska inte försöka att lösa en massa saker utan att blanda in chefen.
Och man ska inte heller ”själv ta på sig terapeutens roll”, som Kristina Tinglöf uttrycker det.
För många kan det låta hårt. Måste man blanda in chefen innan man har försökt att lösa det själva?
– Ja, det måste man. Små barn i förskolan är ju helt och hållet i händerna på personalen eftersom de inte alltid själva kan berätta vad som hänt dem. Lojaliteten mot barnen måste vara större än lojaliteten mot kollegorna, säger Carl-Gustav Sidenqvist.
Skollagen (14:e kapitlet) är också skriven så att alla som arbetar inom förskolan, oavsett om det är lärare, vaktmästare eller kökspersonal, måste slå larm.
– Alla, oavsett tjänsteställning är enligt lagen skyldiga att ingripa och se till att ledningen får information om kränkningar. Det är inte tillåtet att vara tyst.
Men att berätta för chefen handlar inte om att skvallra på någon som gjort fel. Det handlar om att lösa problemen på ett bra och effektivt sätt så att inget barn ska behöva bli illa behandlat igen.
– Chefen måste få veta, för det finns alltid resurser som förskollärarna inte förfogar över, säger Carl-Gustav Sidenqvist.
Det kan handla om att chefen äskar mer pengar från huvudmannen, ser till att alla får delta i en föreläsningsserie med en psykolog eller får hjälp av kommunens resursteam.
Att det finns dolda resurser kan också vara bra att tänka på om man själv mår dåligt, tipsar Kristina Tinglöf.
– Sök stöd om du känner att du inte klarar dina arbetsuppgifter. Se på dig själv och ställ frågan: ”Hur vill jag vara som förskollärare? Vad behöver jag för att kunna göra ett bra jobb?”
Det här innebär inte att du behöver berätta om allt det svåra för chefen och kollegorna.
– Det räcker med att säga att ”jag har det jobbigt hemma just nu”.
På alla förskolor ska det finnas handlingsplaner för hur personalen ska agera när man hamnar i svåra situationer på jobbet.
– Men tyvärr är många planer bara uppräkningar av ord. Så ska det inte vara. Det ska stå klart och tydligt att ”om du upptäcker det och det så ska du göra så här och rapportera till den”, säger Carl-Gustav Sidenqvist.
Det ska också finnas tydliga utvärder-ingar av verksamheten där det framgår vad man måste bli bättre på och vad man konkret behöver göra.
– Det ska också stå vad man behöver för att göra det. Återigen kan det handla om extra resurser i form av pengar eller expertis.
Allt ingår i det som Carl-Gustav Sidenqvist kallar för ”det främjande arbetet”.
– Det handlar också om att vi skaffar oss ett gemensamt förhållningssätt som gör att när barn inte gör som de borde så har vi samma syn på hur vi ska lösa det, säger han.
Anette Hagelin påpekar att samsyn även är viktigt för att man ska kunna känna trygghet i svåra arbetssituationer, oavsett om de gäller svårhanterliga barn eller svårhanterliga föräldrar:
–Då vet jag att alla i förskolan står bakom mig.