Lärarna kan inte få mer än andra i det centrala löneavtalet. Det är i kommunerna och i enskilda lönesamtal en uppvärdering av lärarna är möjlig. Det är Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) hållning inför avtalsrörelsen.
— Det finns en överenskommelse på arbetsmarknaden om att industrin sätter märket. Den följer vi, säger Agneta Jöhnk, arbetsgivarpolitisk chef på SKL.
I måndags blev Industriavtalet färdigt. Det ger 3,0 procent i löneförhöjning i ett 14 månader långt avtal. SKL vill ha ett betydligt längre avtal än så för lärarna, allra helst ett sifferlöst tillsvidareavtal liknande de man har med Vårdförbundet, Sjukgymnastförbundet och Akademikeralliansen.
— Vi ser det som att tillsvidareavtal, en stark lokal lönebildning och lönesättande samtal mellan chef och medarbetare hänger samman, säger Agneta Jöhnk.
Det är alltså på lokal nivå som lärare kan få upp sina löner, enligt Agneta Jöhnk. Men för det krävs att kommunerna förbättrar sitt arbete med lönebildningen och hon nämner Stockholms stads ambitioner att höja skickliga lärares löner som ett gott exempel.
SKL har ingen ambition att diskutera arbetstidsfrågor i avtalsrörelsen.
— I somras fick vi ju en tydlig dom i Arbetsdomstolen om undervisningstiden. Sedan vet vi förstås inte vad lärarorganisationerna tänker ta upp.
SKL vill fortsätta på det spår som parterna kom överens om i förra avtalet där en övergång från traditionell ferietjänst till 40-timmarsvecka ger extra pengar i lönekuvertet.