Med boken Lyssnandets och seendets villkor vill Christina Wehner-Godée hjälpa lärare att öka barnens möjligheter att skapa mening i sitt eget lärande med hjälp av dokumentation och på så sätt förbättra kvaliteten i våra förskolor. Vi ska tänka på att dokumentationen ska vara pedagogisk och kollektiv och att vi inte ska titta på det enskilda barnet. Hon menar att en pedagogisk dokumentation blir inte pedagogisk förrän den får verka i ett sammanhang, till exempel tillsammans med barn, kollegor eller föräldrar. Inspirationen till sitt arbete har hon bland annat fått från Reggio Emilia.
Boken är ett interaktivt läromedel, det vill säga en bok och en dvd med korta videosekvenser från tre förskoleavdelningar med barn mellan 1–5 år. Med hjälp av dvd:n ska du öva dig på pedagogisk dokumentation genom att lyssna och se på barnens vardag i förskolan. Samtidigt har du en möjlighet att lära dig mer om hur barn erövrar sin omvärld. Det var en härlig förmån att se alla dessa filmklipp och att ha tid att titta färdigt. Efter ett tag märkte jag att det hade varit givande att ha sina arbetskollegor att samtala med i samband med de olika sekvenserna, eftersom de väckte så många funderingar och tankar. Boken är indelad i olika kapitel – Seendets villkor, Lyssnandets villkor, Dokumentationens villkor, Växla fokus och nya utmaningar, samt sista kapitlet Pedagogisk dokumentation i förskolan. Jag läste bokens kapitel i tur och ordning men det är inte nödvändigt.
Vad menas egentligen med pedagogisk dokumentation? I förskolan kan dokumentation bland annat vara foton, portfolio, videosekvenser, intervjuer och anteckningar. Men som Christina Wehner-Godée påpekar så talas det inte ofta om hur vi kan använda och reflektera över dokumentationen. I Lpfö 98, reviderad 2010, fokuserar man mycket på att det är verksamheten som ska dokumenteras så att det blir ett pedagogiskt förändringsarbete.
Hon skriver: ”pedagogisk dokumentation handlar om att utbyta erfarenheter i ett kollektivt möte”. Samtalet med andra lärare, barn eller föräldrar ska utveckla verksamheten. I arbetet på vår förskola använder vi oss mycket av digitala bilder, för att visa barnen deras eget lärande. Dessutom använder vi bilderna vid utvecklingssamtal med föräldrar, vilket är ett mycket bra sätt att visa vår verksamhet och vilka möjligheter och förutsättningar vi ger just deras barn. Vi kan prata tydligare om förskolans uppdrag och det har även skapat en dialog med föräldrarna kring hur de ser på vår verksamhet.
Christina Wehner-Godée använder sig av videokamera för att dokumentera. Hon menar att den gör det möjligt att följa olika processer samt att se samma videosekvens flera gånger och byta fokus. Hon tycker att det är lättast att börja dokumentera vardagshändelser än att börja med teman och projekt. Hon menar också att det är viktigt att ge barnen möjlighet att se sina egna lärande processer, samtidigt som vi lärare får ser våra egna.
Vad är det du egentligen ser när du ser på videosekvenser? Allt beror på dina erfarenheter och tankar. När vi dokumenterat med videokamera i vår förskola och tittat första gången har vi trott att vi inte sett så mycket. Men det gäller, som Wehner-Godée skriver, att våga lyfta blicken. Fast det kräver träning och ett tips är att välja ett fokusområde. Det är också viktigt att inte ha för bestämda tankar om hur vår verksamhet ska vara och vad barnen ska lära sig. Jag tror det gäller att vara lyhörd och tillsammans med barnen se vad de vill utforska och lära sig mer om. Då får man fler synvinklar än sin egen.
Christina Wehner-Godée menar att ”när en pedagogisk dokumentation fungerar som bäst blir den navet i hjulet som sätter snurr på pedagogiska och didaktiska tankar i den egna barngruppen”.