Förra året gjorde hennes elever en virtuell ”roadtrip” genom USA och bloggade om sina upplevelser. Den här terminen skapar de engelska kortfilmer om olika kulturer. För engelskläraren Patricia Diaz är digitala verktyg självklara inslag i språkundervisningen.
– Får man jämföra kulturen i spelfilmer från länderna? frågar en elev hoppfullt.
– Excuse me?
– Åh, just ja. Can our group compare culture in movies?
– Yes, of course!
Att som språklärare använda sig av elevernas intresse för digital produktion och sociala medier är enligt Patricia Diaz en tacksam metod. Förra terminen skickade hon ut sina elever på en fiktiv resa genom åtta delstater i USA och gav dem uppdraget att blogga om sina upplevelser. Men först fick de förbereda utlandsresan.
– Vad kostar en flygbiljett till USA? Vad står dollarn i? Vad bör man ha med sig? Hur hyr man en bil? Det här var frågor som eleverna själva tyckte var jättespännande att söka efter svar på eftersom flera av dem drömmer om att resa till USA efter gymnasiet. Det blev ett väldigt lärorikt projekt samtidigt som de tränade på att uttrycka sina kunskaper på engelska när de skrev sina reseinlägg, säger Patricia Diaz.
Några elever fick rent utav en blogg-besökare som trodde att gruppen verkligen var på en spännande rundresa i staterna.
– Ja, det var kul, säger Patricia Diaz och skrattar. Plötsligt fick de en kommentar från en person som frågade om de inte kunde lägga upp lite bilder på resebloggen också.
Men nu är det filmskapande på schemat. Daniela Ramirez, Maja Klang och Julia Fagerlund har bestämt sig för att jämföra Sveriges och Indiens matkultur i sin film.
– Vi var antagligen hungriga när vi kom på det, säger Julia Fagerlund och skrattar.
Hon berättar att hon vanligtvis tycker att det är både jobbigt och nervöst att prata engelska inför klassen. De andra i gruppen håller med.
– Men att spela in en speakerröst till en film är ju klart mindre läskigt än att hålla föredrag, säger Maja Klang.
De tycker att filmprojektet är bra träning inför ett kommande arbetsliv. Men utvecklas man verkligen språkligt när man jobbar med att göra film på engelsklektionerna?
– Ja, för vi ska ju använda engelska källor och skriva egna manus. Vi kommer förmodligen också att spela in våra speakerröster massor av gånger för att verkligen få uttalet så perfekt det bara går, säger Daniela Ramirez.
Tekniken verkar inte vara något problem. Antingen så googlar man efter instruk-tioner och tips eller så frågar man någon kamrat. Maja Klang beskrivs av sin grupp som ”kung på Powerpoint” och flera av eleverna berättar detaljerat om olika redigeringsprogram som de har tänkt använda.
– Jag gjorde många filmer med mina kompisar när jag var yngre, säger Andreas Ekvall, och de var mer avancerade än det vi ska göra nu, så det känns lugnt.
Patricia Diaz brister ut i skratt när jag frågar om hon själv kan göra film.
– Va? Jag? Nej, absolut inte! Eleverna behöver heller inte använda avancerade program, det är inte det som är syftet. Men många vill det ändå och då är det såklart okej.
– Det är friheten som gör att det känns kul. Man får designa sitt arbete som man vill och det blir något helt annat än att bara svara på frågor i en bok eller skriva en text, säger Johan Stenermark.
Tillsammans med kamraten Viggo Stenholm har han bestämt sig för att jämföra traditionell arkitektur i Hongkong och Sverige. Till skillnad från Sverige gör Hongkongs begränsade yta att man måste bygga på höjden, berättar de två teknik-eleverna engagerat.
– Eftersom det är en sorts turistguide vi ska göra så har vi fått instruktioner att använda ett mer formellt språk än när vi pratar med varandra, säger Viggo Stenholm.
Att till exempel säga ”entire” i stället för ”whole” och att inte börja en mening med ”so” utan med ”therefore”. Det har vi tränat på med Patricia innan vi satte igång.
– Filmerna blir learning by doing, helt enkelt, inflikar Johan Stenermark.
En bit bort är Johnny Norman Hultenius och Anton Flodin inbegripna i ett samtal om sin filmidé. De ska intervjua folk på stan om vad som är typiskt svenskt och jämföra med hur nya zeeländare uppfattar sig själva.
Problemet är bara hur de ska lyckas hitta några nya zeeländare att intervjua?
– Vi får nog spela de rollerna själva, säger Anton Flodin. Fast då måste vi få till accenten förstås…
De verkar inte särskilt oroade över att filmerna ska läggas ut på nätet så att hela världen kan se dem. Man skulle ju kunna välja att bara lämna in filmen till läraren. Eller så ställer man in så att Youtube-klippet endast blir tillgängligt för personerna i kontaktlistan. Sedan kan man ju alltid vara anonym. Det tänker dock inte Johnny Norman Hultenius vara. Han vårdar sin nätprofil.
– Tänk dig att en framtida arbetsgivare googlar mitt namn och så dyker det upp en film på engelska som jag gjort i ett seriöst studiesammanhang. Det tror jag är jättebra för mig personligen.
Och när jag vill anteckna hans namn efter vårt samtal skiner han upp.
– Alfa? Är det en tidning på nätet? Ha! Ännu en perfekt google-träff för mig!
Patricia Diaz bekräftar att de allra flesta elever tycker att det är roligt att själva bli en del av nätet och bidra med egna produktioner.
– Till och med elever som är litet blyga, brukar tycka att det känns okej. När de gör en film kan de stanna upp, lyssna på sin egen röst, göra om och träna på uttal och ord. Sedan får de ju med sig andra saker förutom rena språkkunskaper. Vi lär oss massor om upphovsrätt och källkritik när vi jobbar med webbpublicering. Datorn får inte bara blir ett dyrt anteckningsblock i klassrummet!
Men samtidigt som de allra flesta elever är positiva, måste man som lärare vara beredd på att det alltid kan finnas någon som inte vill publicera sig på nätet. Det måste man respektera, menar Patricia Diaz.
– Sedan kan det trilla in taskiga kommentarer på bloggen. Det har ännu inte hänt oss men om det händer måste man kunna hantera det på ett bra sätt. En idé kan vara att prata ”netikett” med eleverna innan man drar igång och se till så att alla kommentarer förhandsgranskas.
Ett annat problem är det rent tekniska.
– Som att uppkopplingen inte funkar, konstaterar Patricia Diaz. Förra terminen hade jag i princip en digital och en analog planering, beroende på om vi kunde ta oss ut på nätet eller inte. Det var jobbigt. Nu är det tack och lov bättre.
Däremot blir bedömningen enklare, anser hon.
– Under muntliga redovisningar sitter jag ofta på helspänn och för anteckningar hela tiden, vilket är krävande. Det är här och nu, liksom, vilket i och för sig också kan vara viktigt för att nå målen. Men med filmerna har jag ett dokumenterat underlag att gå tillbaka till. Det känns bra.
Dessutom blir den annars ganska tråkiga rättningen och bedömningen mycket roligare, menar Patricia Diaz, men hejdar sig.
– Får man säga så som lärare? Äsch, jag säger det ändå. Självklart är det mycket roligare att ta del av och ge feedback på filmer än att rätta en stor hög med uppsatser. Jag ser verkligen fram emot att få se vad de lyckats åstadkomma den här gången!