Nytt krav i lagen – men hur gör man i praktiken?

Men vad betyder det egentligen när termen överförs till skolans värld? Hur kan man veta om det som sker i klassrummet vilar på vetenskaplig grund?

Frågan visar sig vara inte helt enkel att besvara.

Formuleringen i skollagens första kapitel, femte paragrafen, är kort och gott: ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”.

I den proposition som ligger till grund för den nya skollagen utvecklas tankarna lite mer. Där står att formuleringen gäller ”utbildningen i vid mening” och att den utgör en del av grunden för styrdokumenten.

Att läroplaner och kursplaner ska ha en vetenskaplig förankring är kanske inte så komplicerat. Inte heller att undervisningen om livets uppkomst ska bygga på utvecklingsläran och inte på Bibelns beskrivning av hur Gud skapade världen.

Men kravet på vetenskaplighet stannar inte där. I propositionen står att både utbildningens innehåll och den pedagogik som används omfattas av bestämmelsen. Och att formuleringen tydliggör lärares ansvar för att ”bedriva en undervisning som vilar på vetenskaplig grund”.

Frågan är vad det här innebär i praktiken. Hur ska rektorer och förskolechefer organisera undervisningen så att den svarar mot skollagens krav? Hur påverkar det deras ansvar och arbetsuppgifter?

Hans-Åke Scherp, pedagogikforskare vid Karlstads universitet, menar att det i bästa fall gör skolledaren till en forskningsledare. Om kravet på vetenskaplighet ska få något genomslag i skolan måste lärarna få möjlighet att skapa sin egen kunskap, att beforska sin egen praktik. Då blir lärarna forskningsassistenter eller medforskare och skolledaren blir den som skapar förutsättningar och sätter ramarna, alltså en "forskningsledare".

Om vetenskapligheten däremot handlar om att lärare och skolledare ska ta reda på vad forskningen säger och sedan göra det den säger – då reduceras pedagogerna till passiva utförare av vad andra har kommit fram till.

– Det finns en fara i det, vi vet relativt väl att det har föga genomslagskraft när man bara ska lyssna på vad andra säger. Det är inte någon idé att hålla på och bråka på lärarna om vad de gör eller inte gör, de gör det de tror är bäst i alla fall, säger Hans-Åke Scherp.

Ska man åstadkomma en förändring som varar, då måste den bygga på nya lärdomar som lärarna skaffar sig själva. Rent praktiskt skulle Hans-Åke Scherp göra så här, om han själv vore skolledare:

Börja med att be sina medarbetare att skriva ner frågor de tampas med eller oroar sig för. ”Hur får jag Lasse att förstå procenträkning?” ”Hur ska jag få de barn som har tappat lusten att lära att återfå den?” Ju mer konkret, desto bättre.

– Sedan skulle jag välja ut en sex sju områden som vi på skolan tycker att vi ska försöka klara bättre och säga till medarbetarna att nu ska vi fördjupa vår förståelse av de här problemen.

Sedan får varje lärare välja ett område att fördjupa sig i. Till sitt förfogande får han eller hon en konferens i månaden och åtta kompetensutvecklingsdagar. Varje grupp lärare får också en lärledare som hjälper till att systematisera lärandet så att det inte bara blir erfarenhetsutbyte, utan också kunskapsbildning.

– Då gäller det att jag som rektor har sett till att utbilda ett antal lärledare, eller medforskare, så att de blir duktiga på att leda kunskapsbildningen.

Lärarna bygger upp ett eget underlag, till exempel genom att intervjua elever på den egna skolan. Tidigare erfarenheter fångas upp och systematiseras. De läser forskning som berör problemet, de analyserar och drar nya slutsatser. En gång varje år har skolan en lärstämma där lärare från olika grupper samlas och delar med sig av sina erfarenheter: vilka nya lärdomar har vi dragit, vad har vi för fördjupad förståelse?

Ungefär så här jobbar skolorna inom PBS-nätverket, som bedriver problembaserad skolutveckling (läs mer på sidan 30).

– Jag ser egentligen inget hinder mot att man skulle kunna göra så överallt. Vi vet skolor som gör det och vi vet också att tillfredsställelsen i arbetet och resultaten ökar på de skolorna, säger Hans-Åke Scherp.

Men frågan är om det är just det här sättet att arbeta på som regeringen eftersträvar. Är det här rätt sorts vetenskaplig grund?

– Jag är osäker på det. På en del håll har man säkert tänkt så. Men på många håll har man nog tänkt att nu ska skolan lyssna på vad forskarna säger och göra som de säger. Men det gör ju inte politikerna själva – så varför skulle lärarna göra det?

För några år sedan gick Hans-Åke Scherp i offentlig klinch med utbildningsminister Jan Björklund om de förändringar som genomförts på skolområdet. I en granskning i Pedagogiska magasinet (nr 3/08) och i en debattartikel i Svenska Dagbladet slog han fast att regeringens skolpolitik strider mot både forskning och beprövad erfarenhet, till exempel genom att fokusera på betyg och prestation i stället för på att stimulera elevernas inre lust att lära.

– Man kan fundera över om politikerna själva är befriade från kraven i skollagen. Det blir problem när man fattar politiska beslut som strider mot det som är grundmönstret i forskningen. Och så ska lärare jobba efter de besluten, samtidigt som de ska jobba på vetenskaplig grund. Det blir något slags moment 22, det blir fel hur man än gör.

Det finns också en inbyggd motsättning i formuleringen om beprövad erfarenhet, menar Hans-Åke Scherp. För att en erfarenhet ska vara beprövad ska det vara något som efter lång tid har visat sig ge goda resultat.

– Det betyder att den är tillbakablickande. Men om det kommer nya lärdomar ute i verksamheten som inte stämmer med den beprövade erfarenheten – ska man inte jobba efter det nya då?

I grunden är dock Hans-Åke Scherp positiv till att kravet på vetenskaplighet har skrivits in i skollagen.

– Om man har det grundtänkande som jag vill lyfta fram, då skulle det här kunna bli ett lyft för hela professionen. Men om man går den andra vägen, och viftar bort lärarna och säger att de bara är utförare, då kan det bli att man sänker professionen ytterligare. Det kan gå käpprätt åt skogen – men det kan också bli något väldigt bra.

I Skolverkets lägesbedömning för 2011 finns ett avsnitt om den nya formuleringen i skollagen. Där står bland annat att det finns en utbredd önskan bland lärare och skolledare att forskning ska vara mer konkret och praktiknära. Det står också om de insatser som Skolverket gör för att sprida forskning till förskola och skola.

Cristina Robertson, forskningsstrateg i Jönköpings kommun, vänder sig dock mot synen på forskning som något som enkelt kan spridas, som frön på en åker.

– Ska man vara riktigt krass kan forskning användas av vem som helst, hur som helst, till vad som helst. Det vanligaste sättet att använda forskning är att legitimera det man redan gör eller det som man har beslutat att genomföra. Och eftersom det finns så mycket forskning kan man alltid hitta någon som stödjer det man själv tycker.

Att ta in en forskare en dag för att föreläsa för en förskolas eller skolas lärare kan i bästa fall ge lite inspiration. Forskaren kanske sätter ord på den tysta kunskap som lärarna redan har. Men det blir ofta dagsländor, menar hon. Man lyssnar och sedan går man tillbaka in i sin egen gamla lunk igen.

Cristina Robertson har själv varit både lärare och skolledare och hennes avhandling från 1997 handlar om hur forskning kommer in i skolans värld. För att forskningen verkligen ska slå rot behöver lärarna delta själva, menar hon. De behöver använda sig av forskarens redskap, som att analysera, strukturera och reflektera. Och de behöver göra det tillsammans och kontinuerligt och läsa in sig på forskning av det område som de intresserar sig för.

– Läraryrket är ett sådant yrke där man är upptagen av här och nu. Det händer hela tiden nya saker, man har fullt upp att klara vardagen. Därför behöver man en struktur för att kunna ta till sig forskning.

Det rektorn behöver göra är att delta i den pedagogiska diskussionen. Har lärarna någon form av kompetensutveckling måste rektorn vara med – det duger inte att vara bara beställare, menar hon.

Vad säger då Skolverket om vad som är tanken med kravet på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Förutom avsnittet i lägesbedömningen finns inte mycket att luta sig mot, visar det sig.

Ragnar Eliasson, chef för myndighetens utbildningsavdelning, menar att den nya formuleringen är en viktig markering men att den egentligen inte innebär någon större förändring för lärare och skolledare när det gäller vilka krav som ställs på dem. Han ser den delvis som en uppmaning till lagstiftaren själv och till regeringen och Skolverket att utforma styrdokument som vilar på vetenskaplig grund.

– Sen kan man väl säga att det här markerar vikten av att anställa lärare som är behöriga, som har den utbildning som föreskrivs. Den ska ju garantera att läraren förstår styrdokumenten och har den vetenskapliga skolningen i sitt eget ämne som behövs, men också det vetenskapliga förhållningssätt som krävs för att kunna tillämpa styrdokumenten på ett pedagogiskt och metodiskt bra sätt.

I propositionen står ju att kravet styr både utbildningens innehåll och den pedagogik som används. Vad betyder egentligen det? Hur vet man vilken pedagogik som vilar på vetenskaplig grund?

– Det ligger ju i vetenskapens natur att den aldrig är definitiv eller fullständig. Både när det gäller ämnesinnehåll och kanske ännu mer när det gäller pedagogik så finns det ju slutsatser och rapporter som går lite grann åt olika håll. Men man kan väl säga att om man har en bra utbildning från högskolan så har man en grund för att kunna förhålla sig till olika rön och olika nya forskningsresultat, säger Ragnar Eliasson.

Men det måste bli svårt när det handlar om pedagogik: hur ska man kunna säga att det här är en pedagogik som vilar på vetenskaplig grund?

– Precis. Jag tycker snarare att man ska se det som en uppmaning till lärare att hålla sig orienterade om det egna ämnesområdets didaktiska forskning. Och att det är ett ansvar för rektorn och huvudmannen att se till att lärare har möjlighet till exempelvis fortbildning.

Skolverket har tagit fram flera vägledande pm om den nya skollagen. Ragnar Eliasson säger att det inte är omöjligt att man kommer att göra ett om kravet på vetenskaplighet också, men inget är bestämt ännu.

Tills vidare får den skolledare som undrar svaret att det nya i skollagen egentligen inte innebär så mycket nytt.

– Det här är ingen radikal förändring. Jag ser det mer som en markering av det som tidigare har varit mer underförstått.

Inom hälso- och sjukvården talar man om evidensbaserad medicin – principen att alltid arbeta efter bästa möjliga tillgängliga information. Forskningsstrateg Cristina Robertson hoppas att det inte är något liknande som eftersträvas i skollagen.

– Ibland kan det lysa igenom att man tror att man ska kunna få en evidensbaserad skola. Att en viss metod är evidensbaserad, att den har en garantistämpel. Det finns vissa strategier som forskningen säger kan vara mer lämpliga än andra, som att ha höga förväntningar på alla elever och att jobba mycket med formativ bedömning. Men att man skulle kunna få forskningen att peka ut ett enda rätt sätt att jobba på, att man ska kunna få ett tydligt recept – det tror jag inte på.