Splittrad bild av mellanstadiet

Större delen av min yrkesverksamma karriär som lärare har jag varit mellanstadielärare, och jag blev glatt överraskad när det damp ner en bok som handlar om det stadium jag känner bäst. Skolans mellanår (en benämning jag inte stött på tidigare, och jag vet fortfarande inte om jag tycker att den är så lyckad) är skriven av de tre mellanstadielärarna och tillika lärarutbildarna vid Stockholms universitet Eva Anderberg, Lisbeth Danelius och Inger Nordheden. Tillsammans har de en diger erfarenhet från mellanstadiet som jag såg fram emot att ställa mot min egen.

Bokens tre författare turas om att skriva. Därmed får boken en känsla av antologi. De sju kapitlen tar upp alltifrån läroplans­his­toria, erfarenheter av bokrecensioner till användandet av ”familjegrupper” i klassrummet och en kort genomgång av ”praxismodellen”, som skulle ha behövt mer utrymme för att läsaren ska kunna nå en djupare förståelse. Boken vill spänna över så många olika områden, med nedslag lite här och var, vilket gör läsningen rörig. Stundtals blir informationen alltför kortfattad.

Genomgående för alla tre författarnas litterära stil är att de blandar sina egna skolerfarenheter med väldigt många hänvisningar till diverse referenslitteraturer. Det förstör flytet i läsningen. Jag skulle hellre ha läst om författarnas erfarenheter från deras lärartid, utan att behöva få stöd av vad en forskare anser.

Skolans mellanår riktar sig till lärarstuderande, och för­fattar­na vill lyfta fram glädjen och utmaningarna som finns med att undervisa i det så viktiga mellanstadiet. Jag håller med om att mellanstadiet är viktigt, men när man skriver för lärarstuderande måste man också ta upp problem som kan uppstå och hur man löser dem. I Inger Nordhedens kapitel ”Olika föreställningsvärldar” kan man läsa hur hon tagit hjälp av tre föräldrar (en turk, en kurd och en syrian) i ett mångkulturellt upptagningsområde för att ge eleverna olika sätt att förklara skilda uppfattningar om det osmanska riket och dess fall. Författaren berättar vidare om de tre besöken, som ägde rum olika dagar, och hur diskussionerna kom att handla om vem som har rätt, objektivitet och tolkningar.

Jag betvivlar inte att Inger Nordheden lyckats genomföra dessa besök och fått dem att falla väl ut, men författaren nämner ingenting om de religiöst och politiskt laddade motsättningarna som skulle ha kunnat blomma ut och försatt en mindre rutinerad lärare i en mycket svår situation.

Precis som författarna påpekar i boken så har det inte getts ut många böcker som inriktar sig på mellanstadiet, i boken kallas det till och med för ”det glömda stadiet”. Jag är dock tveksam till om denna bok belyser det så viktiga mellanstadiet. Intentionerna finns där, men någonstans på vägen blir Eva Anderberg, Lisbeth Danelius och Inger Nordhedens försök alltför fragmentariskt. De har försökt få med så mycket som möjligt i boken utan större dramaturgi, vilket gör att den enda sammanhållande länken är att varje kapitel handlar om mellanstadiet. Det räcker inte.